Februari –
”Robotsamhället” och förnuftet

FÖRST: Seminarie om ”Det mätbaras renässans” – klart du vill se det!

Ni minns den amerikanska valrörelsen häromsistens? Såklart ni gör – USA gick till urnorna och Donald Trump blev vald. Sedan följde ”Last night in Sweden”, ”Truth isn’t truth” och ”alternative facts” och hundratals uttalanden som alla förebådade den stämning som nu också nått Sverige: Det Omätbaras Renässans.

Det är några månader sedan jag läste denna rubrik i Dagens Nyheter:
”Lena Andersson: Arnault-domen är en katastrofal triumf för robotsamhället.”

Andra artiklar skrevs, och Andersson pratade på i bland annat Sveriges Radio på samma tema.

Man baxnar. Vi som jobbar med det digitala och tech kanske inte alltid följer svensk kulturdebatt. Jag råkar ju parallellt ha hamnat även i kultursvängen (spelat in en del skivor, skrivit ett par böcker och är ju dessutom ihop med en av landets tongivande musik/kulturskribenter). Jag kan verkligen rekommendera er att sätta in er i debatten, för plötsligt kopplas ”AI” och ”data” med våldtäktsdomen mot den s.k. ”kulturprofilen”, Jean-Claude Arnault. En bok har kommit ut, skriven av Jonna Bornemark kallad ”Det omätbaras renässans” (för övrigt på samma förlag som min senaste bok), och den har stimulerat till en debatt där data får en skurkroll. Magkänslan hyllas, och Lena Andersson skriver artiklar och pratar i radio om ”robotsamhället” och att det på något sätt är skyldig till mycket ont, däribland Arnault-domen, som hon tycker är felaktig och orättvis. Även Metoo-rörelsen får en släng av sleven, samt ”robotar” som står bakom såväl annonser som karttjänster. En analys av hennes texter ur ett teknologiskt perspektiv avslöjar såklart en mängd logiska hål och missuppfattningar om hur tekniken bakom riktade annonser kontra såkallad ”artificiell intelligens” och någon slags tekniskt inneboende motsättning mellan data och förnuft.

För i kultursektorn med omnejd drivs nu hårt tesen att förnuft, det kan bara människor stå för. Som om någon påstått något annat; väderkvarnen man slåss emot är den tänkta motståndare som bildas av den data som bildas av för mycket ”mätande” och av ”robotar”. Att mäta, att automatisera, att basera handlingar och avgöranden på data – allt detta är farligt och fel, och vi bör söka oss tillbaka till filosofer som Aristoteles istället.

Jag ska försöka att inte raljera och försöka vara generös när jag tar in argumentationen, men det är oerhört svårt när filosofer, skribenter och den litterära eliten ska ge sig in i debatten om ”AI” och ”data”. Jag tror inte de skulle ge mig samma chans och förlåtande om jag på likaledes mycket upphöjd plats bevisade min okunnighet inom något område de behärskar, och dessutom samtidigt använde det för att raljera om såväl enskilda människors trauman som stora paradigmskiften som i grunden tjänar rättvisa och jämlikhet. Kunnandet saknas, helt enkelt. Men uppenbarligen inte ambitionen.

Bornemark och Andersson försöker angripa ”robotar”, ”AI”, ”data” och kopplingen till samhället ur någon slags humanistiskt/filosofiskt perspektiv, och alla vi som arbetar med förstnämnda fenomen är såklart överens – det behövs ett flertal icke-tekniska synsätt på den extrema digitalisering vi är mitt uppe i nu. Men vi lever också i en tid där världens mäktigaste man kan ignorera fakta och data och forma om diskurs och debatt genom helt ogrundade påståenden som både kommer från och appellerar till magkänsla och fördomar. Vår samtid har aldrig någonsin varit i så mycket mätning och data som nu. Mer magkänsla, tyckande och det som varje individ själv definierar som ”förnuft” leder oss mot avgrunden.

I delar av Europa pågår en historieomskrivning. Den nationella identiteten ska stärkas, och ländernas roll i olika historiska konflikter ska tvättas från ovälkomna fläckar. Polens regering försöker koppla loss landets aktiva deltagande i Förintelsen, och har helt sonika förbjudit termer som ”Polish death camps”. Förbjudit ord alltså.

Ungern använder retorik, utbildning och tolkning av lagstiftning för att göra samma sak,landet ska uppfattas som hjältemodigt och med en stark, stormaktsliknande, historia.  Nationalismen är rådande narrativ, och om data och fakta i historieböckerna eller annan dokumentation säger annat revideras det eller tolkas på nya sätt. Tolkas med, för att låna Lena Anderssons ord: ”ändamålsenliga avvägningar”, ”förstå fenomenens beskaffenhet och samband” etc. – allt för att sätta data i en av människan bestämd kontext.

Fakta från förintelsen, som så mycket annat, behöver inga ”ändamålsenliga avvägningar”. Psykiskt och fysiskt förtryck av en person, dokumenterat och i en rättsstats domstol bedömt, behöver inte att någon måste ”förstå fenomenens beskaffenhet”. Det senare tarvar särskilt inte att kreti och pleti, dit Lena Andersson, Jonna Bornemark och jag definitivt tillhör i Arnault-fallet, ska ta en begränsad datamängd, urvald utan viktning eller statistisk modell, och känna efter i magen – ”var det egentligen våldtäkt??”

Data övertrumfar intuition, gång på gång på gång på gång. Nej, data ersätter inte människor, men ju bättre underlag för beslut som finns, desto bättre beslut fattar vi. Klimatforskning, jämställdhetsarbete, jämlikhetskamp, cancervård, självmordsprevention – orsaken till att vi är bättre på detta och tusen andra saker idag än för några decennier sedan är data. När människor fått bättre möjligheter att mäta, räddar vi fler liv och, kanske, även vår miljö och i förlängningen människosläktet as we know it. Men för all del, låt oss sitta och dialektiskt bolla saker fram och tillbaka istället, låt åsikter mötas och ”experter” tycka, eller – ännu bättre – låt högre makt inspirera oss.

Några av de som vädrat morgonluft i kölvattnet av Bornemarks bok är de troende. Om det är några som har saker att förlora på att vi baserar vår samtid på faktum som går att bevisa är ju såklart de som vill att vårt samhälle i större utsträckning ska ledas av en högre sanning. Den som står i Koranen eller Bibeln.

Tidningen Dagen har varit särskilt glad i Bornemarks bok. Den är ju dessutom skriven med hjälp av stipendier från kristna organisationer, så konstigt vore det ju annars. I flera artiklar hyllar de den, och krönikören Joel Halldorf säger att ”det mätbara samhället är inte byggt för människor”. Ah, så det finns en motsättning i att vara människa och agera efter fakta. Det känns skönt att tänka på människan som den här fantastiska skapelsen som bär hela världens kärlek och rättskaffenhet i sig, men är såklart bara vackra, klickvänliga ord. Intressant att notera är att krönikan, såsom alla artiklar på dagen.se, ligger bakom en betalvägg. Mätbart så det förslår; bildningen har, även för de troende, ett tangibelt pris.

Det är inget fel på att vi har religion i samhället; jag skriver det så ingen missuppfattar. Men när kultursverige krokar arm med teologin och hårt och i perfekt synk driver en tes Orban och Trump skulle älska, så måste vi ju fråga oss varför? Vad är de rädda för?

Svaret är enklare än man kan tro, och vi som jobbat med maskininlärning och digitalisering i största allmänhet har hört den förut: Man är rädd om jobbet. Jobbet där kulturprofiler är våra sanningssägare och skapar samtidens och framtidens tankegods, skrivet i Bibeln eller på DNs kultursida.

Jag är övertygad om att de som ställer sig bakom Bornemark och Andersson menar att de försöker ”balansera upp” eller ”nyansera” det de upplever som ”robotsamhälle” och ”pedanternas” maktanspråk. Och självklart behöver all teknisk utveckling balanseras mot mänskliga ideal och ramverk, där är vi självklart ense; jag har, som bekant för vissa läsare, skrivit en bok där just de två krafterna möts. Men på 90-talet, när internet kom till byn, så var det precis samma kultur- och mediaelit som satte hälarna i marken. Man viftade bort det som teknikfientlighet och okunnighet, och i viss mån var – och är – det sant. Men det stora motståndet, det som nu organiserats med Bornemark som chefsideolog, är strukturellt. Det är en kamp för att febrilt hålla sig kvar, behålla makten och sin och de närmastes position. Öppna data och fakta innebär att alla kan ifrågasätta makten, och det gillar inte eliten, som oavsett om de fått sina positioner ärvda eller krigat till sig dem inte tänker acceptera förändringen stillasittande och utan kamp.

Mätbarheten har alltid haft ett motstånd, de som tror på den har i alla tider kämpat emot de som inte tror på vetenskapen, de som envist hävdat att jorden är platt. I vissa tider har auktoriteter slagit ner på den från palats och regeringsbyggnader, i andra tider (som nu) sitter kritikerna i elfenbenstorn inkopplade till de stora högtalarna och förkunnar vetenskapens och det evidensbaserades död. Det är första steget mot en stadigt inbromsande utveckling med ökade klyftor och nationella spänningar som följd.

Om detta handlar seminariet den 5 mars, om hur det känslostyrda verkligen inte behövs mer i världen, om hur människor faktiskt kan vara bättre människor med hjälp av digitaliseringen och ”robotar” och ”AI”.

Anmälan sker här.