Augusti
höst- och jubileumsplaner

Hundratals kunduppdrag, tusentals elever och åhörare under de senaste 20 åren, två decennier av en ärligt talat helt sjuk resa genom en digital revolution där vi och jag fått åka längst fram i tåget. Nu ska allt detta summeras – DUMA, ”Internetbranschens svar på Socialstyrelsen”, fyller 20 år i år! DUMA föddes i november 1999, så därför ska du boka in kvällen den 19 november. Vi blickar 20 år bakåt, 20 år framåt och har skoj samtidigt. Exakt program har tagits fram av en hemlig programkommitté som använt augusti åt att sätta samman en sång/dans/bensparksshow UTAN MOTSTYCKE. Snart AVSLÖJAS ALLT! Men för Guds skull – boka in datumet!

Sommaren var, som vanligt, ingen semester. Facebook fick ju för sig att de var bäst lämpade att stå bakom en ny världsomspännande valuta, och detta gjorde att undertecknad inkallades för att ge min syn på saken. Det gjorde jag bland annat på ett seminarie i Almedalen (som man kan se här), i Sveriges Radio (här har vi det) och på SVT i både morgonsoffan (som inte är nån soffa längre, för den har dom sålt – titta här bara!) och i Aktuelltstudion (se bild ovan – och ha ALLTID på textningen på Aktuellt!). Korta versionen: Global valuta = ingen dum idé. Mark Zuckerbergs Facebook och en konglomerat av datatörstiga och rätt skrupelfria telekom- och finansbolag bakom en global valuta = en mycket tveksam idé.

Hösten fylls på med såväl kundspecifika uppdrag som seminarier. Om du vill komma och lyssna kan vi tipsa om några av de utmärkta arrangemang där jag kommer showa i höst:

Social Media Day
24 september, Färgfabriken i Stockholm

Här tänkte jag bryta den hyperpeppiga, Frida Boisen-stämningen kring sociala medier, och kanske ge ett annat perspektiv på Facebook och Instagram än andra talare. Kanske en liten motvikt till Facebooks rådande ”vi är ju ett annat företag nu”-narrativ?

Bokmässan
26-29 september, Svenska Mässan, Göteborg
Bokmässan brukar öppna upp möjlighter att prata om det digitala från lite mer breda perspektiv. Givet hur mycket strunt som just nu pratas om tech och internet av människor som försöker hitta ny relevans, så ska det bli underbart att peka ut deras uppenbara nakenhet. Naturligvis blir det en hel del utgångspunkter från ”De kan inte stoppa oss” som jag för övrigt borde vara obligatorisk läsning för journalister och kulturmänniskor som nu plötsligt ”förstår” vår teknologiska samtid så bra.

Tendensdagen 2019
17 oktober, Musikaliska, Nybrokajen 11, Stockholm

Sveriges Marknadsförbund firar 100 årsjubileum och jag har nöjet att vara deras avslutande Keynote-talare på eventet. Många andra intressanta och prominenta på scenen, däribland Kaj Török, hamburgerkedjan Max mycket duktige hållbarhetschef och tidigare konsult för DUMA. Ser också att H.K.H. Prins Daniel tillhör förbanden på festivalen.

Och sen blir det ju seminarier om hemlig dataavläsning och andra saker du inte visste fanns, allt i samma stil som de videos ni kan kolla på här.

Juni + Juli = semester med ständigt flöde av ATC

Jag skulle vilja skriva att jag tagit en sån där modern ”digital detox” eller att jag har trekking/segling/etc. som heltidssyssla under semestern, och att det därför inte kommer så mycket uppdateringar här. Men sanningen är en annan.

Jag har visserligen varit mer ledig än vad jag varit på hundratals år, och således haft ett planerat avbrott i själva skrivandet. Tanken är att jag ska skriva väldigt mycket i höst, så en analog, tangentbordslös tillvaro kändes på något sätt logiskt. Men så hamnade jag i ett såkallat ”rabbit hole”.

ATC betyder Air Traffic Control, och på Youtube finns det hundratals videos med detta märkligt beroendeframkallande innehåll. Dessa videos är ofta rättså långa, och består av ljudet från en trafikledare på en flygplats någonstans samt en textning av vad som sägs. Ibland, särskilt om det är en upptagning från något lite mer dramatiskt (en Airbus 320 landar med bara en motor, två flygplan lyckas toucha vingarna under färden ut på start/landningsbanan, etc.), så kan någon ha gjort en animation för att illustrera skeendet, men jämfört med övrigt innehåll på Youtube så är detta inte särskilt visuellt eller på ytan dramatiskt.

Men jag har verkligen totalt fastnat i just de upptagningar av helt normalt ATC-arbete på de mer vältrafikerade flygplatserna. Bland guldkornen finns ”Kennedy-Steve” – en humoristisk ground-controller på JFK-flygplatsen i New York. Hans New York-slängiga utbyte med stiffa flygkaptener från Lufthansa och mer hetlevrade, nonchalanta Air Francepiloter som alla försöker tränga sig före mot startbanan är sommarens bästa underhållning. Jag har nu sett/hört alla videos med Kennedy-Steve minst två gånger, och så fort en slutar tipsar Youtube om nästa.

Men det kanske bästa kontot i genren är VASAviation. Här har produktionskvalitén lyfts en aning, och ibland är animationerna gjorda med en flygsimulator. Flygplanets rörelser och piloternas agerande illustreras från cockpit med historiskt korrekta data och den faktiska inspelningen av radiotrafiken. 90 procent av filmerna på VASAviation är rätt alldagliga men intensiva ordväxlingar över radion, men såklart finns även kända haverier men dödlig utgång. Historiska GPS-data och inspelningar av kommunikationen mellan stressade kaptener och flygledningen tar oss så nära den fruktansvärda verkligheten det går att vara, och dessutom med dramaturgiskt optimal nivå av entropi; precis som en bra roman eller film så låter den våra egna erfarenheter och kreativa förmåga fylla i luckorna. Konversationerna är samlade och professionella; det utbyts instruktioner om riktning och flyghöjd, men så kommer ett ”God help us” eller ”wish us luck” innan radion tystnar.

Jag skulle just skriva att jag inte vet varför både de alldagliga som dramatiska ATC-upptagningarna  har fångat mig så mycket, men så förstår jag. Jag får syn på min och Annah Björks bok ”Båt 370 – Döden på Medelhavet”. Positioner. Konversationer. Båtar över hav, hundratals med i sammanhanget lycklig utgång, nästan som reguljärtrafik med de som flyr förtryck och bomber. Och så den som inte klarade det. Ropen på hjälp över den digitala etern. Försöken att styra om, skicka hjälp. Misslyckandet. De sista meddelandena. Vi fick tillträde till motsvarigheten till ATC-kommunikationen mellan gummibåtarna på Egeiska Havet och sina vakande änglar. Vi fick deras GPS-positioner, och i 99 procent av fallen gick allt bra, precis som på VASAviation på Youtube. Eftersom den globala migrationen till skillnad från trafiken till och från JFK är en av vår tids största frågor, gjorde vi en visualisering av den som hamnade bland annat på Tekniska Museet i Stockholm och på House of Sweden i Washington.

Men en båt, nummer 370, finns inte med. Den blev som sagt en bok, som blev en rapport till EU, som blev en meterhög rättsutredning och som nu ligger hos Högsta Domstolen i Istanbul. Medans den turkiska rättsapparatens kvarnar mal på i motvillig ultrarapid, fastnar jag hela tiden i Kennedy-Steve och de andra som guidar oss i den snårskog av flighter som trafikerar det nästan löjligt täta luftrummet där uppe. På min mobil får jag allt fler meddelanden från Grekland – ännu fler båtar idag; det ökar och ökar. Ingen lösning i sikte, och snart kommer höstens stormar. Jag vet vilka verklighetens Kennedy-Steve är, och jag hoppas de är redo.

Maj – Mark, thank you for listening!

Jag hade egentligen tänkt snöa in på något annat under den här månaden, men det var som förgjort. Facebook går från oklarhet till oklarhet, och ingen annan är så bra på att – frivilligt och ofrivilligt – exemplifiera allt som håller på att gå helt fel med digitaliseringen och utvecklingen av internet.

Här är ett seminarie jag höll på Gamla Stans Bokhandel 21 maj. Om ni använder Facebook, bör ni titta på det. Oreglerat och ohanterat är sättet Facebook använder våra data en direkt fara för demokratin. Det är förbluffande hur mycket Mark uppenbarligen tagit till sig avseende det jag pratade om redan när Facebook var på tapeten i maj, om ni vill kan ni ju jämföra med den videon. Kul att han lyssnar på något andra säger, det borde han nog prova fler gånger. Eller kliva av. För mycket står på spel.

April: En månad som världens
sämsta hacker

Jag har inte skrivit ett ord här sedan den 5 april. Det har en mycket enkel förklaring: jag har lärt mig något nytt: Att hacka din telefon.

Jag har tillbringat en månad med att försöka vara en så kallad ”hacker”. Det har gått både bra och mycket dåligt. Som jag implicerar i förordet till min bok, så är jag uppenbarligen inte så lättlärd (längre) när det kommer till lite mer avancerad programmering och liknande kunskapsområden.

Andra har definierat termen ”hacker” mycket bättre än jag, men utan fenomenet skulle världen vara olyckligt ovetande om den extremt smutsiga byk som Manning, Snowden och för all del även Assange avslöjat. Den förstnämnda är någon jag anser vara en av vår tids största hjältar, men det har jag skrivit om på annan plats.

Samtidigt så är ju dataintrång och relaterade aktiviteter olagliga och ofta oetiska. Jag skriver ”ofta”, för det finns verkligen ett spänningsfält, även här, mellan vad som är olagligt men samtidigt nödvändigt för att upprätthålla demokrati och yttrandefrihet. I Sverige har vår relativt sett starka demokrati gjort att det där gränslandet inte behövt utforskas praktiskt så mycket som i Syrien, Iran och Ungern. Där har nätverksteknisk kompetens räddat liv.

I arbetet med min bok så kom jag i kontakt med ett antal människor som såväl kunde hacka etiskt som oetiskt. De visade mig saker jag trodde inte var möjliga. I deras värld var det säkert ”kids stuff”, som till exempel när en ung man åt pommes med ena handen och tog över det publika wifi:t med den andra. Det var fascinerande enkelt, och jag lade det där på minnet – det vill jag också testa.

Så nu har jag gjort det.

Jag har förstått att rent juridiskt är det säkrast för mig att inte posta för tydliga beskrivningar eller dokumentationer över mina taffliga men ibland konstigt nog framgångsrika försök att ”hacka” saker. Jag kan dock försäkra alla om att jag inte kommit över eller sparat några personliga data som är av integritetskränkande natur. Inte för att jag inte kunnat; möjligheten till rätt grova, djupgående intrång i människors mer privata liv har funnits flera gånger. Det är förbluffande hur sårbara vi är.

Så vad har jag gjort då?

Jag skaffade nödvändig hårdvara och mjukvara, vilket gjorde mig ungefär 1000 kronor fattigare. Efter att ha läst en mycket lättbegriplig manual och tittat på två kortare tutorial-videos på Youtube, hade jag konfigurerat min laptop för att göra test nummer ett: ta över ett Wifi-nätverk.

Idén att ta över ett wifi-nätverk kan ha ett antal syften, och jag inriktade mig mest på att försöka mig på en så kallad ”Man-in-the-middle”-attack.  Konceptet är att människor som sitter på en arbetsplats, ett fik, etc. tror att de kopplar upp sig mot ett wifi de kan lita på, men i själva verket kopplar de upp sig mot min dator. Det går även att få deras telefoner och datorer att koppla upp sig mot min dator även efter de lämnat jobbet eller caféet, vilket innebär att jag kan följa efter dem och fortsätta min hemliga avlyssning av deras datatrafik.

Jag börjar med att parkera bilen mycket nära fasaden till en lokaltidningsredaktion i en medelstor stad någonstans i Sverige. Jag backar förarsätet så långt det går och öppnar min laptop framför ratten. Jag startar ett par program, och direkt dyker den aktuella tidningens olika wifi-nätverk upp. Det tar inte ens en minut innan den första enheten, en iPhone som tillhör en namngiven person (”Namn Namnssons iPhone”) och journalist på tidningen kopplar upp sig mot min dator. All datatrafik från journalistens telefon går nu genom mina spionprogram.

Flera kopplar upp sig, och jag får lite puls. Jag var inte beredd på det här, och mina extremt låga hackerkunskaper gör att jag klumpigt klickar mig runt och skriver felaktiga kommandon i terminalfönster. Men det gör inget; jag har uppenbarligen all tid i världen. Ingen upptäcker mig, fler och fler enheter kopplar upp sig och jag kan till och med sitta där i regnet på parkeringen och googla fram saker jag redan glömt bort hur man gör i programmen.

När jag tittat på trafiken från ett par enheter inser jag att av såväl etiska och juridiska skäl ska jag inte gå längre. Men det skulle vara fullt möjligt att ta del av kommunikation och innehåll som ingen redaktion skulle vilja hamnade hos någon utomstående. Och det skulle inte vara svårt att stjäla diverse lösenord till tidningens webbplats av Namn Namnsson. Och publicera vad jag vill på den.

Nästa försök är på ett av alla dessa caféer som säljer löjligt dyrt kaffe till människor som uppenbarligen håller sina arbetsmöten på dessa hak. Det är ingen avancerad analys att de antagligen då använder caféets publika nätverk för att kolla på Instagram eller Facebook under skvallret med kollegorna. Så då tar vi och tar över det.

Plötsligt har jag mina bordsgrannars telefoner i min dator. Jag kan verifiera lite diskret genom att simultant på hennes och min skärm se att hennes nya Samsung S10 går in på Facebook. Jag gör som jag lärt mig av mina yngre läromästare: markera trafiken, notera något om personen, och filtrera den separat. Nu kan jag få ett flöde av alla hennes interaktioner med internet och spara ner detta för senare analys. Jag gör självklart inte det senare och slänger självfallet omedelbart hennes data. Det känns särskilt bra då jag av deras samtal förstår att hon arbetar på en myndighet vars verksamhet definitivt handhar känsliga data.

På samma café testar jag även ett sätt att ta reda på lösenordet till nätverket, och det lyckas fint efter en pinsam mängd misslyckanden och hundratals liter kaffe. Jag gör om tricket i en reception när jag väntar på ett möte, nu går det snabbare. Jag knyter ett antal enheter till mig och det forsar in data på min hårddisk. Jag vågar inte skriva vilken reception det är, för när jag lyckas med mina tricks så ramlar det in saker i min dator som jag senare tvättar bort med de starkaste digitala rengöringsmedlen som finns. Låt mig säga så här: Alla har uppenbarligen inte samma syn som arbetsgivaren på vad wifi:t på jobbet är till för.

Under april fortsätter min hacking, jag misslyckas med det mesta. Några saker går ”bra”, men bara med fullständig guidning av unga människor som verkar ha närmast magiska krafter. Jag får återkomma till såväl dessa krafter som det de kan avslöja; jag vet ännu helt enkelt inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det jag nu förstått är möjligt.

Som avslutning vill jag säga att man inte ska hacka någon annans nätverk eller egendom, och att det jag skrivit här är ingen uppmaning eller beskrivning som propagerar för att någon ska göra något olagligt. Punkt.

Men minns Manning, Snowden och för all del även Assange.

Är vår demokrati för evigt?

Polen 2015: Jaroslaw Kaczynski och hans parti ”Lag och rättvisa” vinner valet. De är ett högerpopulistiskt parti, och de får med sig massorna med hjälp av nationalism och att ständigt utmåla flyktingar från andra länder som ett hot mot den polska och europeiska civilisationen. Partiet har kopplingar till den katolska kyrkan, och anhängare till spartiet ger sig ut till landets gränser för att be till Gud att muslimerna inte ska komma dit. Partiet får en ny ledare (på pappret i alla fall; i bakgrund styr fortfarande Kaczynski), Andrzej Duda, som sedan partiet valseger inte har vilat en sekund – lagförslag efter lagförslag har raskt klubbats igenom.

Polen har fått medielagstiftning som inte så lite påminner om den ryska. Polska medier måste ”upprätthålla nationella och patriotiska traditioner”, ”respektera den kristna värdegrunden”, ”motverka feltolkningar av den polska historien” och så vidare. Formuleringar som inte hör hemma i en demokratis lagstiftning.

När Warsawas borgmästare, tillhörande oppositionen mot Lag och Rättvisa, nyligen uttryckta stöd för HBTQ-grupper, spottade genast Kaczynski ur sig en tirad av hat och byggde ett narrativ kring hur dessa grupper hotade Polens barn med sin omoraliska livstil. Tidigare har partiet marscherat sida vid sida med öppet rasistiska partier, och deras gemensamma parlamentariska kraft utgör ett konservativt, nationalistiskt, superstarkt block i Polen. Inga oppositionspartier kommer åt dem, och de kan med hjälp av sina kontroll av olika medier driva landet vidare mot sina ideal.

I februari 2016 la den polska regeringen med Lag och Rättvisa i spetsen fram ett lagförslag om elektronisk övervakning i landet. Lagen antogs i parlamentet, och ger staten kraftfulla medel att övervaka kommunikationen mellan människor på Facebook, via chattar och mobiltelefonsamtal. Den typ av övervakning som nu den svenska regeringen ska besluta kring. Det finns annat i den rent politiska utvecklingen just nu i Sverige som har stora likheter med Polens senaste decennium.

Det är för mig omöjligt att gå in i ett samtal som vi hade häromdagen på Goto 10 (ni kan se det här) utan att tänka på Polens resa. Oavsett var man börjar den, så är det svårbegripligt hur den kunde hamna här, en stat som tappat koncepten helt avseende demokratiska och humanitära fundament som åtminstone jag trodde åren som nazistisk lydstat på något sätt vaccinerat emot. Om inte det, så sovjetiska KGBs infiltration och samarbete med den inhemska säkerhetstjänsten (SB) under 80-talet borde ringa några varningsklockor. Men inte, och samma sak gäller såklart för andra länder, däribland Ungern. Viktor Orban har infört lika allomfattande elektroniska övervakningslagar som på samma sätt som i Polen kombinerats med nedmontering av demokratin, och

Och nu nås vi av att Facebook drällt bort 540 miljoner användares uppgifter som sedan legat öppet i åratal på Amazon-server. Vad folk gillat, de evenemang de gått på, hur de uttryckt åsikter och tankar. 540 miljoner människor. Och ingen, ingen, pratar om dessa 540 miljoner individers mänskliga rättigheter? De är ju kränkta, av ett företag som verkar helt opålitligt. Som vet mycket väl att data flög hit och dit, men trots det senare inte bemödat sig leta rätt på sin data. Trots löften gång på gång under åren om att bättra sig, att de ångrar sig. Herregud.

Vilka säkerhetstjänster har tankat in de här datamängderna i sina system? Den polska? Den amerikanska? Den svenska? Vilka har redan använt det för att lura någon, att övervaka någon, att kartlägga någon? Tillsammans med andra data som stater redan har om sina medborgare, så är det mumma med lite kvalitativa interaktionsdata, lite datapunkter som speglar människors psykografi. Fråga Steve Bannon. Facebook vet inte vem som har datat nu, ingen vet. Men säkerhetstjänster är ju normalt sett inte dumma i huvudet; det är inte särskilt svårt att hitta datamängder som denna om man vet vad man ska söka efter. Det finns fler där ute, det kommer fler avslöjanden, var så säker.

Det finns en sån obalans i insyn mellan oss och Facebook, Google och de andra stora spelarna i övervakningsbranschen. De vet allt om oss, vi vet inget om dem. Samma sak gäller andra som använder vår data för mer än att skicka dem till den person det är tänkt. Telekombolagen har precis samma makt- och kraftförhållande visavi oss som de amerikanska jättarna. Tror inte för en sekund att de nöjer sig med att se till att du kan chatta eller skicka mail; de stora pengarna i framtiden finns i andra delar av verksamheten. Den datadrivna, med partnerskap och eget innehåll som skräddarsys baserat på det de och sociala-medierpartners vet om dig. Den dag jag får samma insyn i telebolagens inre liv som de har i mitt, så kan vi börja tala om transparens. Tills dess accepterar jag de marknadsteorem som bär upp förhållandet mellan mig och min operatör, men jag blir mer och mer irriterad över tondövheten.

Amazon aviserade nyss att man vill skicka upp en massa satelliter som ska ge människor internetuppkoppling, Facebook har tidigare gjort samma sak med annan teknologi. Varför? Jo, om vi är beroende av dem oavsett vilka tjänster vi använder (som i t.ex. fallet med Telia eller valfri telekomoperatör) så behöver de ju inte hålla på att lura oss med beroendeframkallande tjänster. Den som äger infrastrukturen äger det digitala DNA:t. Där står nästa kamp, och den skyndas på av den tech-lash som pågår just nu. Därför bör telebolagen involveras i samma diskussioner som gäller socialamedierföretag och andra spelare nivån upp från infrastruktursnivån.

Till er som lyssnade på Webbdagarna i onsdags:
Det är nu det avgörs.

Häromdagen stod jag på ännu en av alla dessa föreläsningar. Det var årets upplaga av IDGs konferens ”Webbdagarna” – en institution för oss som arbetat med mediet länge. Just innan jag skulle kliva på så tänkte jag på vilka jag skulle tala inför; för mig är det ett trick för att hitta rätt i anslag och riktning. De cirka tusen personerna på Waterfront i Stockholm bestod av informatörer, e-handelsfolk, utvecklare, projektledare, designers av olika slag och såklart en massa ”digitala strateger” vars titel är ett syftningsfel. Utifrån sett helt vanliga, lite tråkiga, för vissa abstrakta, jobbtitlar. För mig både tydliga och viktiga personer. Och mäktiga. Jag insåg att jag egentligen hela tiden tänkt på den här stunden, tillfället att få berätta om min bok, vad jag menar med den, just för er.

Internet är en egen nation. Det överbryggar fysiska, kartografiska, gränser, förändrar århundraden av ekonomisk logik, skär som en kniv rakt igenom lagar och konventioner vi satt upp för att reglera förhållanden i våra fysiska länder.

Människor tillbringar stora delar av sin vakna tid där, de blir kära där, förändrar sitt liv där, och de dör där, framför våra ögon.

Internet har över tid skapat ett antal egna sociala och samhälleliga konventioner som ofta är väsensskilda från de som gäller det land du fysiskt sitter i med mobilen i handen, och varje interaktion med skärmen förlänger ditt medvetande som svensk medborgare till nationen internet genom att posta dina åsikter, dina ambitioner, ditt gillande och ditt hat. Dina medborgerliga rättigheter, din din utsatthet, förväntan och möjlighet till skydd ställs i samma sekund i ett helt annat ljus.

Internet är ett eget samhälle, men skillnaden mot Sverige är att det inte finns någon officiell regering, ingen officiell konstitution, inga rättsvårdande myndigheter som kan reglera kraften i det här samhället. Det närmaste vi kan komma till en styrande kraft är de som skapar kod, pixlar, innehåll, de som sätter upp nya webbplatser, appar, tjänster, intranät som människorna ska använda för att leva, interagera och utvecklas. De som satsar tid och pengar, de som flyttar ut den fysiska staten in i den digitala, som flyttar in den digitala världen in i människors vardag.

Det närmaste vi kommer till makt över internet är de som bygger internet. Precis som Patti Smith säger så har folket makten, men vissa delar av ”folket” har jobbet att de facto flytta pixlar, skriva kod och fatta beslut om alla de små beståndsdelar som skapar det resten av folket upplever i sin digitala vardag. Det här handlar om oss, alla vi som var på Webbdagarna, ni som arbetar i den så kallade internetbranschen. Ni har kanske aldrig sökt tjänsten, men ni har blivit ansvariga för den här enorma staten så mycket mer än någon annan.

EUs artikel 11 och 13.
Föreslagen lag om stöd till terror.
Föreslagen lag om datalagring.
Föreslagen lag om hemlig dataavläsning.
GDPR i praktiken.
Ytterligare lagförslag, processer, utredningar som görs i hela världen om vem som får övervaka dig och hur din data används.

Tråkiga, byråkratiska, saker. Men det är nu det avgörs. Och varje beslut du fattar i ditt webbprojekt, app-projekt, digitaliseringsresa, kampanj, intranätsutveckling är helt avgörande för hur Sveriges digitala medvetande hanteras. Det kommer göra större avtryck än de eventuella lagar och direktiv som skapas.

Tack för att ni lyssnade häromdagen, och kom ihåg: de kan inte stoppa oss.

Mars: Bradley Mannings chattloggar

Internet har en själ. Ibland syns den där; de tekniska protokollen och algoritmerna tar oss närmare varandra – på gott och ont, och vi ser sidor av andra och oss själva som kanske ger oss en känsla, en insikt om livet. Jag arbetar med en mindre flummig beskrivning av det här (återkommer med den), men när jag slet med boken tänkte jag ofta på Bradley/Chelsea Manning. När jag ibland undrar varför jag bryr mig så patetiskt mycket om internet, så tänker jag ibland på olika anekdoter från hennes liv. Bland annat den här.

Bradley Manning såg till att Wikileaks och världen fick se den film som senare kom att kallas ”Collateral Murder” där besättningen på en amerikansk helikopter skjuter ihjäl obeväpnade irakier, bland annat journalister. Filmen visar de amerikanska piloternas iskyla när de bryter mot såväl internationell rätt som alla tänkbara humana värden. Den spelar upp deras skratt mitt i den pågående massakern. Den satte opinionen mot USA i svår slagsida och sätter en bild av den amerikanska närvaron i Mellanöstern som med lite välvilja kan kallas komplex. Opinionen i USA började svänga, USA drar sig ur Irak och senare bedömer Obama intervention i Syrien som omöjlig.

Manning greps senare; hans behov av erkännande eller sammanhang eller vad det nu är som får oss alla att ticka gjorde att han via chatt berättade för superstarhackern Adrian Lamo att det var han, Bradley Manning, som gjort det, att han stod bakom den gigantiska läckan med bland annat ”Collateral Murder”.

Lamo, som hackat det mesta, bland annat The New York Times, visar i chattloggarna inte direkt att han är imponerad. Han ställer mängder av frågor, antagligen för att slå hål på en skrytmåns skitsnack, och frågar om tekniska detaljer alternativt pratar om sig själv. Men efter ett tag visar deras chattloggar en gryende vänskap mellan två hackers, Manning stationerad i Irak och Lamo i USA. Manning är drivande och mjuk i sina formuleringar och motiverar sitt agerande med att han hoppas på ”världsomspännande diskussioner, debatt och reformer” som ett resultat av läckan. Han skriver om orättvisorna han ser, krigets meningslöshet men också om hur han känner sig ensam och instängd i det amerikanska militärsystemet. Det är uppenbart att han inte mår bra.

Han berättar att han brände fejkade CD-R-skivor med texten ”Lady Gaga” skriven med spritpenna för att få ut filerna med från övervakat område. Han berättar i detalj om hur han förde över filerna till Julian Assange och Wikileaks; Assange och Manning diskuterar på den Berlin-baserade chatten Chaos Computer Club, ccc.de. När Assange kommer upp hajar Lamo till, och han börjar då och då sin uppskattning till Manning kombinerat med den virtuella motsvarigheten till bekräftande nickning – han skriver *nod* – då och då. Han, den i sammanhanget erfarne hackern, ger den vilsne Manning bekräftelse och acceptans. De pratar om LGBT-frågor och den öppet bisexuelle Lamo ger små komplimanger om Bradleys utseende.

Sedan kontaktar Adrian Lamo FBI.

Han berättar allt för den myndighet som tidigare gripit honom, han säger att han gör det för att amerikanska liv är i fara. Ryktena om någon slags uppgörelse eller att pengar bytt händer finns såklart där.

Rättegången inleds under senare delen av 2011 och Manning döms till 35 års fängelse, men blir benådad av president Obama efter att ha varit inspärrad i sju år. Bradley blir Chelsea i fängelset, på något sätt orkar hon byta könsidentitet och bli den hon egentligen är, trots de hårda förhållandena som impopulär spiondömd i amerikanskt fängelse. Hon försöker ta sitt liv två gånger.

Lamo uttrycker ingen större skuld eller ånger under sitt korta liv: han dör i mars 2018, bara 37 år gammal. Dödsorsaken är inte känd. Bekräftelse är en farlig drog.

Chelsea Manning lever idag fri men inte oskadad. Minnena av att förvaras i isolering, ofta naken, och all annan förnedrande behandling har satt sina spår. Hon har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen, men hon tar varje tillfälle att prata om det hon tror på.

“Marketing or death by drone, it’s the same math, there’s no difference between the private sector and the military. You could easily turn Facebook into that. You don’t have to change the programming, just the purpose of why you have the system.”

Men det finns ämnen hon inte pratar om, oavsett hur mycket man frågar. En sådan sak är Adrian Lamo. En annan är Julian Assange.

Datafilosofi – det mätbaras renässans

Bilar nuförtiden, även de som du måste köra själv, är proppfulla med sensorer av olika slag. Det sitter ett par kameror där bakom backspegeln, riktade framåt, för att läsa av allt från vägmärken till plötsligt framspringande älgar. I displayen framför dig visas informationen upp; nu blev det visst 70-väg och, om du har ställt in systemet på det sättet, bilen kommer själv anpassa hastigheten till det som är lagligt och förnuftigt.

Men det är klart, du har ju kunskap. Du vet ju att om du kör 80 eller till och med 90 knyck så kommer inget att hända. Det har det ju inte gjort någon gång under de tre decennier du kört just på den här vägen, vid just den här tidpunkten, i just det här torra, fina, väglaget. Så du slappnar av, det plingar till på mobilen, någon har kommenterat din Tweet. Du tar upp telefonen från sin plats där mellan sätena och klickar – vem har sagt vad? Du släpper ögonen från vägen, också det har hänt förr men inget har någonsin hänt.

Du hör de ilskna pipen strax efter du känner säkerhetsbältet dras åt hårt om din vänstra axel och lite för stora mage. Ditt huvud kastas framåt när farten sjunker snabbt, nästan exakt så bilens bromsar låser, men bara nästan. Din spontana reaktion är ilska, ”va fan nu då”? Du håller fortfarande mobilen i högerhanden samtidigt som du instinktivt har försökt ta tag i ratten med samma hand. Precis framför kylaren, centimeter ifrån att bli krossad av din över två ton tunga bil sitter en pojke på en cykel. Du ser bara hans hjälmförsedda huvud; din SUV är så hög att motorhuven är i vägen för hans kropp. När hans mamma, skrikande, springer fram och i princip tacklar honom av vägen ser du stödhjulen på den lilla BMX-cykeln. Du har fortfarande mobilen i handen.

Det är skillnad på data, information och kunskap. Andra har på alldeles utmärkta sätt beskrivet skillnaden mellan de tre, och även definierat kunskapens komplexitet. En vis man vid Oxford Internet Institute vid namn Luciano Floridi har beskrivit ”ett data” på ett mycket specifikt sätt med hjälp av det som i den grekiska filosofin kallas diaphora – ”mellanrum” Jag är ingen expert på varken grekiska eller filosofi, men Floridi beskriver data som varandes uttrycket för något som beskriver mellanrum i ett givet sammanhang. Detta behöver inte vara ett fysiskt mellanrum, utan är kanske oftare hur bokstäver relaterar till varandra, ett batteris sjunkande laddning eller de inneboende skillnaderna mellan tillstånd i naturen. Varför är det viktigt? Jo, enligt den här definitionen så påvisar data redan på sin allra mest råa, finkorniga, nivå just relativa skillnader. Det enskilda lilla datats idé är att inte säga ”ett” fristående från allt – det syftar till att säga ”ett” och inte ”noll”.

När vårt samhälle digitaliseras så digitaliseras inte bara vår VAB-anmälan till Försäkringskassan; ”datafieringen” av vårt inre och fysiska liv följer samma riktning. Vår självbild blir alltmer tydligt uppdelad i mellanrum mellan olika tillstånd som gör det möjligt att försöka, med hjälp av vårt intellekt och reflexmässiga impulser, uttolka vem vi är, hur vi mår, vad vi borde och vad vi måste. Det för inte bara gott med sig, och genom att vi dessutom inte sällan har mer information om andra och annat baserat på samma databaserade uppmätta verklighetsuppfattning, så blir speglingen av oss själva i andra helt beroende på vår förmåga att förstå informationen som alla små bitar data bildar. Det är en grannlaga uppgift, och vi hamnar ofta fel. Vi vet helt enkelt inte vad alla de här mellanrummen betyder, för vi förstår inte alltid hur de passar in, eller inte passar in, i sammanhanget som är livet.

För vi är inte förmögna att använda den data som sköljer över oss. Vi saknar tiden, kapaciteten och viljan att strukturera och kontextualisera rådatat så att det bildar en fullständig helhet. Så vi agerar på instinkt, vi reagerar på grupptryck, vi klättrar uppför Maslows behovstrappa och sopar bort datat och mellanrummen mellan den från varje trappsteg vi passerar. Du och jag skulle inte vara människor om vi inte fungerade så, och under tusentals år var det den intellektuella grunden till vår civilisation. Jorden, i den mån vi var medveten om den, var platt, det fanns monster i hav och vissa kvinnor, och det var ingen idé att ifrågasätta sitt plats i livet – den var förutbestämd av en högre makt.

Filosofin om data ger oss ett nytt sätt att närma oss våra liv, men det krävs en nästan omänsklig vakenhet. Eftersom vi varje dag tar maskininlärning till hjälp för att fungera i datalandskapet, så överför vi ju kontextualiseringen och mötet mellan subjekt (människan) och diaphora (datat, typ) till det som i dagligt tal börjat kallas för ”AI”. Det krävs således att det där ”AI” är ihopsatt på ett så klokt sätt som möjligt, och att vi inte ger upp allt det som det innebär att vara människa på grund av att vi nu har fått, välkommen, hjälp att navigera i mellanrummet mellan data och data. Och det är väl här rädslorna börjar, där den klassiska filosofin och det religionsetiska verkar stå i kontrast till utvecklingen. Jag menar att det är tvärtom, jag menar att som människa utgå från en datafilosofi är, givet hur världen, relationer och samhällen numera ser ut, överlägset att utgå från filosofier tillhörande en svunnen tid. Förvisso stötta och blötta under lång tid, men under fel tid.

Det här har inget med rationalitet eller ”förpappring” eller något annat fenomen som populärvetenskapen/populärkulturen gärna vill klä in frågan i för att vi ska peka, klicka och skratta. Datafilosofin motsätter sig inte att ha en pappersfilofax, att sjunga in sånger på iPhonen som ingen någonsin hör, att dansa ensam i vardagsrummet för att trösta dig själv. Mitt fysiska och digitala skrivbord är ett enda virrvarr av data, och jag har helt enkelt prioriterat bort att bry mig om gamla dokument, gamla tidningar, små postitlappar och skärmdumpar som bara ligger där och tar plats. Min filosofi utgår från mellanrummet mellan data, och jag behöver inte tänka på mellanrummen för att mitt intellekt ska veta när det ska bortse från det mätta, det dokumenterade, det fasta. Det kräver dock en inställning, en vetskap om att jag nu, antingen jag vill det eller inte, får anta datafilosofernas världsbild. Jag måste slänga ut de gamla grekiska gubbarna och hantera spökena i maskinen genom att inte vara rädd för dem, utan för att förstå att de bara existerar om jag vill att ska finnas.

Hur jag än vänder det så blir det fyrkantigt, petimetrigt. Men jag menar verkligen att magin i livet blir mer påtaglig med mer data, mer mätbarhet, mer ettor och nollor och mellanrummet mellan dem. Jag ser två orsaker: vi blir mer mjuka, köttiga, själfulla om maskinerna approximerar oss. I Kina laborerar man med AI-baserade, animerade, nyhetsuppläsare som korrekt och lättbegripligt läser upp nyheterna som är skrivna av en annan algoritm i samma system. Det kommer vara tillräckligt för många nyhetskonsumenter, och för att vi människor ska särskilja oss måste vi använda det maskinen inte har, inte slå av den, men erbjuda något som den inte kan erbjuda. Vi får tillfälle, till och med ett krav på oss, att använda magin som bara en människas känslor och intellekt besitter. Det är en chans, möjliggjord och frammanad av det mätbaras renässans.

Den andra orsaken till magin är att vi fått hjälp att förstå saker vi aldrig kunnat konceptualisera. När Googles AI-motor Deep Mind slog stormästaren i spelet ”Go”, gjorde den drag som fick auktoriteter på spelet att gråta. Av hänförelse. Spelet kräver en mer abstrakt form av kompetens än exempelvis schack, en kreativitet som är närmare musik än brädspel. Jag tror vi mycket snart kommer känna samma sak inför något skrivet av en maskin. Vi kommer märka skillnaden, och precis som när det gäller Deep Mind kommer vi inte detektera bristerna, vi kommer häpna över tankarna och stilistiken. Vi kommer missta det för något övernaturligt, något sakralt. För vi är människor, och vi tror att vi vet allt, och det vi inte vet är Guds eller slumpens verk.

Jonna Bornemarks idéer är livsfarliga

Ni minns det amerikanska presidentvalet? Såklart ni gör – USA gick till urnorna och Donald Trump blev vald. Sedan följde ”Last night in Sweden”, ”Truth isn’t truth” och ”alternative facts” och hundratals uttalanden som alla förebådade den stämning som nu också nått Sverige: Det Omätbaras Renässans.

I delar av Europa pågår en historieomskrivning. Den nationella identiteten ska stärkas, och ländernas roll i olika historiska konflikter ska tvättas från ovälkomna fläckar. Ungern använder retorik, utbildning och lagstiftning för att göra samma sak; landet ska uppfattas som hjältemodigt och med en stark, stormaktsliknande, historia. Nya, förljugna, monument byggs, nationalismen är rådande narrativ, och om data och fakta i historieböckerna eller annan dokumentation säger annat revideras det eller förklaras på nya sätt i hårt kontrollerade medier.

På onsdagen publicerades Jonna Bornemarks första debattartikel som fast medarbetare för Dagens Nyheter, och hennes tankar är del i vad som nog måste börja beskrivas som en rörelse. Hennes DN-kollega Lena Andersson har dragit både första och andra lansen i tidigare artiklar (här och här), och de båda författarnas idéer påminner inte så lite om det grundbudskap som den ungerska staten och den amerikanska kristna högern trummar fram: ”Lita inte på ’fake news’, gå tillbaka till dina känslor och vanligt, hederligt bondförnuft”. Det är i och för sig inte så konstigt – hela hennes senaste bok driver samma tes, och är delvis finansierad av en kristen stiftelse.

För något år sedan tittade stafettläkaren på Västerås sjukhus min far i ögonen, harklade sig lite, och konstaterade: Nu är det kört. Cancern som pappa kämpat mot sedan min nu snart 16-årige son föddes hade vunnit. Trodde vi.

Men användandet av ”big data” och ”AI” i vårt östra grannland hade skapat ett nytt vapen mot cancern. Pappa stretade emot; ett liv av facklig och ideologisk, solidarisk kamp för kollektivets väl omöjliggjorde att betala sig till en ny chans, utanför det svenska systemet. Och dessutom, doktorn i Västerås hade ju sagt att det var kört. Magkänslan hos såväl läkaren som pappa sa att livet var slut.

Men vi åkte till Finland, ett sjusiffrigt belopp betalades och pappas cancerceller besegrades av mätbarhet och mönsterigenkänning med en metod som svensk sjukvård ännu inte kan ge. Cancern gick från dödlig till borta. Väl tillbaka i Västerås sa läkaren som det var: Han var överbevisad, han hade grundat sin diagnos på det han kände var rätt, baserat på sin egen erfarenhet. Livsfarligt.

Jag är rädd för Bornemark och hennes filosofi. Den hade tagit livet av min far, och den är den som föregår sådant som Trump, Orban och Åkesson. Den legitimerar och underblåser nationalistiska och splittrande narrativ. Den förlåter strukturell rasism. Den slår sönder decennier av kvinnokamp. Det hjälper inte hur mycket Bornemark nyanserar; det gör den kristna högern också. Hundvisslan ljuder tydligt för de som lyssnar efter den. Ord som ”det är med känslorna vi kan uppfatta vad som är viktigt i en viss situation, att känslorna ger oss en massa kunskap” är såklart bara snömos och saknar helt stöd i forskning, men jag antar att det inte spelar någon roll för Bornemark. Hon känner att människan gör bäst i att vara känslostyrd, då spelar vetenskap som säger att detta ofta är vägen till våld, krig och död ingen roll.

Eller så är Bornemarks intentioner enklare än man kan tro; vi som jobbat med maskininlärning och digitalisering i största allmänhet har sett det förut: Man är rädd om jobbet. Jobbet där den andliga och/eller spirituella eliten är våra sanningssägare och skapar samtidens och framtidens tankegods, skrivet i Bibeln, Koranen eller på DNs kultursida. För sådana som Bornemark, kollegan Andersson, Janouch, Bannon och Åkesson handlar allt om att kontrollera narrativet. Data och fakta innebär tvivel och ofta en mer nyanserad och mångfacetterad bild, och det gillar inte den som vill få följare till sitt Twitterkonto, sin ideologi eller sin religion.

Om detta handlar det kommande seminariet – anmäl dig här!