Mars: Bradley Mannings chattloggar

Internet har en själ. Ibland syns den där; de tekniska protokollen och algoritmerna tar oss närmare varandra – på gott och ont, och vi ser sidor av andra och oss själva som kanske ger oss en känsla, en insikt om livet. Jag arbetar med en mindre flummig beskrivning av det här (återkommer med den), men när jag slet med boken tänkte jag ofta på Bradley/Chelsea Manning. När jag ibland undrar varför jag bryr mig så patetiskt mycket om internet, så tänker jag ibland på olika anekdoter från hennes liv. Bland annat den här.

Bradley Manning såg till att Wikileaks och världen fick se den film som senare kom att kallas ”Collateral Murder” där besättningen på en amerikansk helikopter skjuter ihjäl obeväpnade irakier, bland annat journalister. Filmen visar de amerikanska piloternas iskyla när de bryter mot såväl internationell rätt som alla tänkbara humana värden. Den spelar upp deras skratt mitt i den pågående massakern. Den satte opinionen mot USA i svår slagsida och sätter en bild av den amerikanska närvaron i Mellanöstern som med lite välvilja kan kallas komplex. Opinionen i USA började svänga, USA drar sig ur Irak och senare bedömer Obama intervention i Syrien som omöjlig.

Manning greps senare; hans behov av erkännande eller sammanhang eller vad det nu är som får oss alla att ticka gjorde att han via chatt berättade för superstarhackern Adrian Lamo att det var han, Bradley Manning, som gjort det, att han stod bakom den gigantiska läckan med bland annat ”Collateral Murder”.

Lamo, som hackat det mesta, bland annat The New York Times, visar i chattloggarna inte direkt att han är imponerad. Han ställer mängder av frågor, antagligen för att slå hål på en skrytmåns skitsnack, och frågar om tekniska detaljer alternativt pratar om sig själv. Men efter ett tag visar deras chattloggar en gryende vänskap mellan två hackers, Manning stationerad i Irak och Lamo i USA. Manning är drivande och mjuk i sina formuleringar och motiverar sitt agerande med att han hoppas på ”världsomspännande diskussioner, debatt och reformer” som ett resultat av läckan. Han skriver om orättvisorna han ser, krigets meningslöshet men också om hur han känner sig ensam och instängd i det amerikanska militärsystemet. Det är uppenbart att han inte mår bra.

Han berättar att han brände fejkade CD-R-skivor med texten ”Lady Gaga” skriven med spritpenna för att få ut filerna med från övervakat område. Han berättar i detalj om hur han förde över filerna till Julian Assange och Wikileaks; Assange och Manning diskuterar på den Berlin-baserade chatten Chaos Computer Club, ccc.de. När Assange kommer upp hajar Lamo till, och han börjar då och då sin uppskattning till Manning kombinerat med den virtuella motsvarigheten till bekräftande nickning – han skriver *nod* – då och då. Han, den i sammanhanget erfarne hackern, ger den vilsne Manning bekräftelse och acceptans. De pratar om LGBT-frågor och den öppet bisexuelle Lamo ger små komplimanger om Bradleys utseende.

Sedan kontaktar Adrian Lamo FBI.

Han berättar allt för den myndighet som tidigare gripit honom, han säger att han gör det för att amerikanska liv är i fara. Ryktena om någon slags uppgörelse eller att pengar bytt händer finns såklart där.

Rättegången inleds under senare delen av 2011 och Manning döms till 35 års fängelse, men blir benådad av president Obama efter att ha varit inspärrad i sju år. Bradley blir Chelsea i fängelset, på något sätt orkar hon byta könsidentitet och bli den hon egentligen är, trots de hårda förhållandena som impopulär spiondömd i amerikanskt fängelse. Hon försöker ta sitt liv två gånger.

Lamo uttrycker ingen större skuld eller ånger under sitt korta liv: han dör i mars 2018, bara 37 år gammal. Dödsorsaken är inte känd. Bekräftelse är en farlig drog.

Chelsea Manning lever idag fri men inte oskadad. Minnena av att förvaras i isolering, ofta naken, och all annan förnedrande behandling har satt sina spår. Hon har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen, men hon tar varje tillfälle att prata om det hon tror på.

“Marketing or death by drone, it’s the same math, there’s no difference between the private sector and the military. You could easily turn Facebook into that. You don’t have to change the programming, just the purpose of why you have the system.”

Men det finns ämnen hon inte pratar om, oavsett hur mycket man frågar. En sådan sak är Adrian Lamo. En annan är Julian Assange.

Datafilosofi – det mätbaras renässans

Bilar nuförtiden, även de som du måste köra själv, är proppfulla med sensorer av olika slag. Det sitter ett par kameror där bakom backspegeln, riktade framåt, för att läsa av allt från vägmärken till plötsligt framspringande älgar. I displayen framför dig visas informationen upp; nu blev det visst 70-väg och, om du har ställt in systemet på det sättet, bilen kommer själv anpassa hastigheten till det som är lagligt och förnuftigt.

Men det är klart, du har ju kunskap. Du vet ju att om du kör 80 eller till och med 90 knyck så kommer inget att hända. Det har det ju inte gjort någon gång under de tre decennier du kört just på den här vägen, vid just den här tidpunkten, i just det här torra, fina, väglaget. Så du slappnar av, det plingar till på mobilen, någon har kommenterat din Tweet. Du tar upp telefonen från sin plats där mellan sätena och klickar – vem har sagt vad? Du släpper ögonen från vägen, också det har hänt förr men inget har någonsin hänt.

Du hör de ilskna pipen strax efter du känner säkerhetsbältet dras åt hårt om din vänstra axel och lite för stora mage. Ditt huvud kastas framåt när farten sjunker snabbt, nästan exakt så bilens bromsar låser, men bara nästan. Din spontana reaktion är ilska, ”va fan nu då”? Du håller fortfarande mobilen i högerhanden samtidigt som du instinktivt har försökt ta tag i ratten med samma hand. Precis framför kylaren, centimeter ifrån att bli krossad av din över två ton tunga bil sitter en pojke på en cykel. Du ser bara hans hjälmförsedda huvud; din SUV är så hög att motorhuven är i vägen för hans kropp. När hans mamma, skrikande, springer fram och i princip tacklar honom av vägen ser du stödhjulen på den lilla BMX-cykeln. Du har fortfarande mobilen i handen.

Det är skillnad på data, information och kunskap. Andra har på alldeles utmärkta sätt beskrivet skillnaden mellan de tre, och även definierat kunskapens komplexitet. En vis man vid Oxford Internet Institute vid namn Luciano Floridi har beskrivit ”ett data” på ett mycket specifikt sätt med hjälp av det som i den grekiska filosofin kallas diaphora – ”mellanrum” Jag är ingen expert på varken grekiska eller filosofi, men Floridi beskriver data som varandes uttrycket för något som beskriver mellanrum i ett givet sammanhang. Detta behöver inte vara ett fysiskt mellanrum, utan är kanske oftare hur bokstäver relaterar till varandra, ett batteris sjunkande laddning eller de inneboende skillnaderna mellan tillstånd i naturen. Varför är det viktigt? Jo, enligt den här definitionen så påvisar data redan på sin allra mest råa, finkorniga, nivå just relativa skillnader. Det enskilda lilla datats idé är att inte säga ”ett” fristående från allt – det syftar till att säga ”ett” och inte ”noll”.

När vårt samhälle digitaliseras så digitaliseras inte bara vår VAB-anmälan till Försäkringskassan; ”datafieringen” av vårt inre och fysiska liv följer samma riktning. Vår självbild blir alltmer tydligt uppdelad i mellanrum mellan olika tillstånd som gör det möjligt att försöka, med hjälp av vårt intellekt och reflexmässiga impulser, uttolka vem vi är, hur vi mår, vad vi borde och vad vi måste. Det för inte bara gott med sig, och genom att vi dessutom inte sällan har mer information om andra och annat baserat på samma databaserade uppmätta verklighetsuppfattning, så blir speglingen av oss själva i andra helt beroende på vår förmåga att förstå informationen som alla små bitar data bildar. Det är en grannlaga uppgift, och vi hamnar ofta fel. Vi vet helt enkelt inte vad alla de här mellanrummen betyder, för vi förstår inte alltid hur de passar in, eller inte passar in, i sammanhanget som är livet.

För vi är inte förmögna att använda den data som sköljer över oss. Vi saknar tiden, kapaciteten och viljan att strukturera och kontextualisera rådatat så att det bildar en fullständig helhet. Så vi agerar på instinkt, vi reagerar på grupptryck, vi klättrar uppför Maslows behovstrappa och sopar bort datat och mellanrummen mellan den från varje trappsteg vi passerar. Du och jag skulle inte vara människor om vi inte fungerade så, och under tusentals år var det den intellektuella grunden till vår civilisation. Jorden, i den mån vi var medveten om den, var platt, det fanns monster i hav och vissa kvinnor, och det var ingen idé att ifrågasätta sitt plats i livet – den var förutbestämd av en högre makt.

Filosofin om data ger oss ett nytt sätt att närma oss våra liv, men det krävs en nästan omänsklig vakenhet. Eftersom vi varje dag tar maskininlärning till hjälp för att fungera i datalandskapet, så överför vi ju kontextualiseringen och mötet mellan subjekt (människan) och diaphora (datat, typ) till det som i dagligt tal börjat kallas för ”AI”. Det krävs således att det där ”AI” är ihopsatt på ett så klokt sätt som möjligt, och att vi inte ger upp allt det som det innebär att vara människa på grund av att vi nu har fått, välkommen, hjälp att navigera i mellanrummet mellan data och data. Och det är väl här rädslorna börjar, där den klassiska filosofin och det religionsetiska verkar stå i kontrast till utvecklingen. Jag menar att det är tvärtom, jag menar att som människa utgå från en datafilosofi är, givet hur världen, relationer och samhällen numera ser ut, överlägset att utgå från filosofier tillhörande en svunnen tid. Förvisso stötta och blötta under lång tid, men under fel tid.

Det här har inget med rationalitet eller ”förpappring” eller något annat fenomen som populärvetenskapen/populärkulturen gärna vill klä in frågan i för att vi ska peka, klicka och skratta. Datafilosofin motsätter sig inte att ha en pappersfilofax, att sjunga in sånger på iPhonen som ingen någonsin hör, att dansa ensam i vardagsrummet för att trösta dig själv. Mitt fysiska och digitala skrivbord är ett enda virrvarr av data, och jag har helt enkelt prioriterat bort att bry mig om gamla dokument, gamla tidningar, små postitlappar och skärmdumpar som bara ligger där och tar plats. Min filosofi utgår från mellanrummet mellan data, och jag behöver inte tänka på mellanrummen för att mitt intellekt ska veta när det ska bortse från det mätta, det dokumenterade, det fasta. Det kräver dock en inställning, en vetskap om att jag nu, antingen jag vill det eller inte, får anta datafilosofernas världsbild. Jag måste slänga ut de gamla grekiska gubbarna och hantera spökena i maskinen genom att inte vara rädd för dem, utan för att förstå att de bara existerar om jag vill att ska finnas.

Hur jag än vänder det så blir det fyrkantigt, petimetrigt. Men jag menar verkligen att magin i livet blir mer påtaglig med mer data, mer mätbarhet, mer ettor och nollor och mellanrummet mellan dem. Jag ser två orsaker: vi blir mer mjuka, köttiga, själfulla om maskinerna approximerar oss. I Kina laborerar man med AI-baserade, animerade, nyhetsuppläsare som korrekt och lättbegripligt läser upp nyheterna som är skrivna av en annan algoritm i samma system. Det kommer vara tillräckligt för många nyhetskonsumenter, och för att vi människor ska särskilja oss måste vi använda det maskinen inte har, inte slå av den, men erbjuda något som den inte kan erbjuda. Vi får tillfälle, till och med ett krav på oss, att använda magin som bara en människas känslor och intellekt besitter. Det är en chans, möjliggjord och frammanad av det mätbaras renässans.

Den andra orsaken till magin är att vi fått hjälp att förstå saker vi aldrig kunnat konceptualisera. När Googles AI-motor Deep Mind slog stormästaren i spelet ”Go”, gjorde den drag som fick auktoriteter på spelet att gråta. Av hänförelse. Spelet kräver en mer abstrakt form av kompetens än exempelvis schack, en kreativitet som är närmare musik än brädspel. Jag tror vi mycket snart kommer känna samma sak inför något skrivet av en maskin. Vi kommer märka skillnaden, och precis som när det gäller Deep Mind kommer vi inte detektera bristerna, vi kommer häpna över tankarna och stilistiken. Vi kommer missta det för något övernaturligt, något sakralt. För vi är människor, och vi tror att vi vet allt, och det vi inte vet är Guds eller slumpens verk.

Jonna Bornemarks idéer är livsfarliga

Ni minns det amerikanska presidentvalet? Såklart ni gör – USA gick till urnorna och Donald Trump blev vald. Sedan följde ”Last night in Sweden”, ”Truth isn’t truth” och ”alternative facts” och hundratals uttalanden som alla förebådade den stämning som nu också nått Sverige: Det Omätbaras Renässans.

I delar av Europa pågår en historieomskrivning. Den nationella identiteten ska stärkas, och ländernas roll i olika historiska konflikter ska tvättas från ovälkomna fläckar. Ungern använder retorik, utbildning och lagstiftning för att göra samma sak; landet ska uppfattas som hjältemodigt och med en stark, stormaktsliknande, historia. Nya, förljugna, monument byggs, nationalismen är rådande narrativ, och om data och fakta i historieböckerna eller annan dokumentation säger annat revideras det eller förklaras på nya sätt i hårt kontrollerade medier.

På onsdagen publicerades Jonna Bornemarks första debattartikel som fast medarbetare för Dagens Nyheter, och hennes tankar är del i vad som nog måste börja beskrivas som en rörelse. Hennes DN-kollega Lena Andersson har dragit både första och andra lansen i tidigare artiklar (här och här), och de båda författarnas idéer påminner inte så lite om det grundbudskap som den ungerska staten och den amerikanska kristna högern trummar fram: ”Lita inte på ’fake news’, gå tillbaka till dina känslor och vanligt, hederligt bondförnuft”. Det är i och för sig inte så konstigt – hela hennes senaste bok driver samma tes, och är delvis finansierad av en kristen stiftelse.

För något år sedan tittade stafettläkaren på Västerås sjukhus min far i ögonen, harklade sig lite, och konstaterade: Nu är det kört. Cancern som pappa kämpat mot sedan min nu snart 16-årige son föddes hade vunnit. Trodde vi.

Men användandet av ”big data” och ”AI” i vårt östra grannland hade skapat ett nytt vapen mot cancern. Pappa stretade emot; ett liv av facklig och ideologisk, solidarisk kamp för kollektivets väl omöjliggjorde att betala sig till en ny chans, utanför det svenska systemet. Och dessutom, doktorn i Västerås hade ju sagt att det var kört. Magkänslan hos såväl läkaren som pappa sa att livet var slut.

Men vi åkte till Finland, ett sjusiffrigt belopp betalades och pappas cancerceller besegrades av mätbarhet och mönsterigenkänning med en metod som svensk sjukvård ännu inte kan ge. Cancern gick från dödlig till borta. Väl tillbaka i Västerås sa läkaren som det var: Han var överbevisad, han hade grundat sin diagnos på det han kände var rätt, baserat på sin egen erfarenhet. Livsfarligt.

Jag är rädd för Bornemark och hennes filosofi. Den hade tagit livet av min far, och den är den som föregår sådant som Trump, Orban och Åkesson. Den legitimerar och underblåser nationalistiska och splittrande narrativ. Den förlåter strukturell rasism. Den slår sönder decennier av kvinnokamp. Det hjälper inte hur mycket Bornemark nyanserar; det gör den kristna högern också. Hundvisslan ljuder tydligt för de som lyssnar efter den. Ord som ”det är med känslorna vi kan uppfatta vad som är viktigt i en viss situation, att känslorna ger oss en massa kunskap” är såklart bara snömos och saknar helt stöd i forskning, men jag antar att det inte spelar någon roll för Bornemark. Hon känner att människan gör bäst i att vara känslostyrd, då spelar vetenskap som säger att detta ofta är vägen till våld, krig och död ingen roll.

Eller så är Bornemarks intentioner enklare än man kan tro; vi som jobbat med maskininlärning och digitalisering i största allmänhet har sett det förut: Man är rädd om jobbet. Jobbet där den andliga och/eller spirituella eliten är våra sanningssägare och skapar samtidens och framtidens tankegods, skrivet i Bibeln, Koranen eller på DNs kultursida. För sådana som Bornemark, kollegan Andersson, Janouch, Bannon och Åkesson handlar allt om att kontrollera narrativet. Data och fakta innebär tvivel och ofta en mer nyanserad och mångfacetterad bild, och det gillar inte den som vill få följare till sitt Twitterkonto, sin ideologi eller sin religion.

Om detta handlar det kommande seminariet – anmäl dig här!

Facebook-seminarie – video och ord här

Så har jag kommit igång – första seminariet, första månaden, första ämnet. Det var väl september 2018 när jag beslutade mig för det här, och Facebook kändes ju naturligt. Sedan hände massor i slutet av 2018 och nu i början på året. Självklart försökte jag få hit såväl Mark som representanter lokalt för att diskutera på scenen. Jag har haft ett seminarium för något år sedan med Facebooks dåvarande Policy Manager här i Sverige, Janne Elvelid, och jag vet att han är en av dem inom Facebook som har kunskaper och erfarenheter som skulle vara mycket välkomna som perspektiv här. Denna gång avböjde Facebook medverkan. Kanske en annan gång, vem vet.

Några disclaimers: Jag har Facebookkonto, Facebook-sida (ibland undrar jag varför), är admin för ett par grupper, och använder Facebook i snitt 61 minuter/dag.

Jag har själv använt Facebook för att med andra lekmän koordinera räddningsinsatser på Medelhavet. Tiden i Turkiet och i den grekiska övärlden förde mig nära de som använder Facebook för att tända gnistan, organisera protesten, undvika fängelset och till slut fly från säkerhetspolis och militär med sin familj i en liten gummibåt. Facebook har betytt mycket positivt för demokratiseringen och kunskapsspridningen i världen; teoretikerna Odlyzko & Tillys matematiska koncept om ”information locality” och deras utveckling av Metcalfes lag visade sig fungera för demokratin och yttrandefriheten precis som deras ekvationer förutspådde.

Facebooks kortsiktiga affärsidé förutsätter att vår integritet är en handelsvara, och det är vår förmåga och vilja att begränsa Facebooks tillgång till vårt fysiska och själsliga liv som avgör vinstmarginalerna för Mark och hans kompisar. Jag försöker, men jag kan inte bli upprörd över det där – Mark har verkligen uppfunnit en av de mest kraftfulla produkterna tech-världen skådat, och som sagt har den haft positiva effekter på många plan. Att det kommer med en kostnad i form av målsökande annonser och en spöklik förmåga att förstå vad jag vill köpa just idag är inget märkligt. Sådan är kapitalismen.

Det som oroar mig är när Facebook används som ett verktyg för stater att såväl påverka som övervaka medborgare och skeenden. Här är ju ryssarna väl skildrade i tonvis med artiklar; personligen så pratar jag en del om APT28 och deras taktiker, mest därför att de är så till förväxling lika de jag såg användas i Syrien. Och med vetskapen att Assad inte hade så mycket hjälp av sin egna, rätt tekniskt eftersatta underrättelsetjänst, så blev ju mina källors uppgifter om Iran och Ryssland som diregenterna bakom användandet av Facebook som övervakningsverktyg inte så förvånande. Genom att först stänga ned accessen till Facebook för att sedan slå igång den simultant med en stor utbyggnad av ADSL och mobilnätverket i landet, skapade Assad ett enormt flugpapper när mängder av nya syrier kopplade upp sig och gav uttryck för politiska åsikter och värderingar online. Med hjälp av numera svensk teknologi i form av programvaran ”Qosmos ixEngine” och andra europeiska lösningar, behövdes det egentligen inga fejkade revolutionära grupper eller låtsasprofiler (även om sådana förekom flitigt för att lura oppositionella i händerna på säkerhetstjänsten) – varenda klick gick ju att spåra med hjälp av Deep Packet Inspection. Så är det fortfarande. Det skulle inte vara omöjligt för Facebook att göra mer här, men det skulle göra tjänsten lite klumpigare, lite mindre tilltalande, och – framför allt: data skulle i större utsträckning stanna i människors egna ägo, och det är ”bad for business”.

För Facebook vill att information om var du är, vart du är på väg, vem du är nära (på olika sätt), vad du tycker politiskt, om du är straight eller gay – allt ska finnas i deras moln. Annars kan de inte använda det för de affärsmässiga syften som är grunden till deras existens. Att just den överflyttningen av avslöjande data mellan din telefon och Facebook är det som är risken för din personliga existens i demokratiskt tveksamma länder, det är svinn man tydligen får räkna med. Facebook vet om det här (jag och flera med mig har berättat det för dem). Men det är svårt att känna empati när du inte har en själ. För Facebook har ingen själ. Om jag var Mark, så skulle det vara prio ett på min lista – att skaffa en själ till Facebook. Kanske måste han köpa ett bolag eller några personer som har det (nej, Nick Clegg är inte i rätt riktning – alls), om det inte går att bygga med nuvarande strukturer eller företagskultur. Eller, så kanske det är Mark som är problemet här? Jämför med Steve Jobs – all märkte att Steve hade en själ. Har någon någonsin sett Marks själ lysa igenom?

En sak som jag kanske ägnat mest tid på är Facebooks tekniska aspekter. Facebooks API:er, tekniska dokumentation och deras patentansökningar är det som på engelska kallas för ”tell-tales” – en slags markörer som automatiskt visar vad som händer. Ta till exempel patenten; titlar som ”Life-changes prediction” och ”Offline trajectories” talar sitt tydliga språk: Mark är inte nöjd, det går att komma ännu längre in i våra liv, så nära att man, som i det förstnämnda patentet, kommer kunna förutse användarens död.

Det senare patentet handlar om ”banor” som i ”omloppsbanor”, och just våra geografiska rörelser är något som vi som arbetat länge med digital kommunikation känner igen. En persons geografiska befintlighet och såväl historiska och som mönsterbaserade rörlighet är intressant såväl demografiskt som psykografiskt. Var du är, var du varit, vilka andra som varit där och rör sig som du, skapar mönster som gör det möjligt att, med allt skarpare algoritmer och självlärande system, förutse inte bara vart du rent rumsligt är påväg, utan också själsligt. Ditt psyke är inte till hundra procent unikt, andra har samma rädslor som du, samma önskningar och samma drivkrafter. Om Facebook (eller jag) kan förstå när du är påväg från ett mentalt tillstånd till ett annat, kan vi tajma in budskapen så att de känns. I själen. Och då har vi dig.

Ännu en gång, jag förstår de etiska och kanske även juridiska aspekterna med denna ur ett kommersiellt perspektiv, och nej – jag gillar det inte. Alls. Men det är digitaliseringens pris, och det finns initiativ för att reglera detta inom t.ex. EU. Men samma metoder som Facebook vill ta patent på tjänar också staters syften. Och visst, Sverige är inte Syrien, men så sa man i Polen för tio år sedan också. Och sedan har polackerna fått se sin konstitutionella demokratis grundpelare falla en efter en. Samma utveckling finns i Ungern. Vi är inte immuna för samma utveckling här i Sverige, och i form av Enea har vi ett Spotify för den nya digitala vapenindustrin. Med deras produkter kommer Säpo inte ha några som helst problem att kartlägga vårt inre så att de, med nya instruktioner och terrorlagar uppifrån, kan knacka på din dörr och fråga ut dig om dina samhällsomstörtande idéer.

Jag har snöat in i en månad nu, det finns så mycket mer att läsa och skriva om Facebook. Jag har försökt sammanfatta det viktigaste i föreläsningen, men jag börjar förstå att jag nog kommer få prata mer på fler ställen om Facebook och demokratin. För nej, jag tror ju såklart inte på allvar att Facebook inte kommer existera om ett år. Men jag är övertygad om att de kommer tappa marknadsandelar och börsvärde om deras fria fall kring värdefrågor fortsätter. Och jag ser ingen, ingen, tendens på att Mark förstår hur han ska bromsa det.

Seminarium –
Facebook, svenska digitala vapen och mänskliga rättigheter

Häromdagen stod jag på Svenska Handelskammaren och pratade om bland annat Facebooks påverkan på demokratin och hur plattformen båda hjälpt och skadat uppror mot förtryck. Det blev lite av en smygpremiär inför den kommande huvudshowen ”Dear Mr. Zuckerberg”

Jag är djupt oroad över det här med ”local law” och de stora internetgiganterna. Det är ingen okomplex fråga, men om t.ex. Ungern eller Polens säkerhetstjänst vill ha fram information om dissidenter, så har de ju numera lagstöd för det. Så när de frågar Facebook, Google eller någon annan liknande aktör som följer ”local law”, så får de vad de behöver. För att gripa. För att förhöra. Förfölja. Fängsla. Ungern har en extremt repressiv lagstiftning mot de som t.ex. hjälper flyktingar på sätt som är helt förenligt med yttrandefrihet, mötesfrihet och EUs deklaration för mänskliga rättigheter. Formuleringen är bland annat att man vill förhindra organisationer att ”conduct this organisational activity on a regular basis”, syftandes på organisationer och individer som organiserar sig för för att hjälpa flyktingar att överleva. Inte smuggla dem. Inte trycka pass åt dem.

https://www.theguardian.com/world/2018/may/29/hungary-criminalises-migrant-helpers-stop-george-soros-legislation

Så jag vet inte jag. Regeringen i Polen har gjort runt 1700 förfrågningar, och worldwide är det såklart ännu fler. Ska verkligen Facebook göra sig beroende av den skiftande nationella demokratin och outsourca ställningstaganden som inte sällan handlar om värderingsfrågor? Finns det inte ett annat sätt för en entitet som har fått förtroendet att vårda hundratals miljoner människors tankar, åsikter och känslor?