Datafilosofi – det mätbaras renässans

Bilar nuförtiden, även de som du måste köra själv, är proppfulla med sensorer av olika slag. Det sitter ett par kameror där bakom backspegeln, riktade framåt, för att läsa av allt från vägmärken till plötsligt framspringande älgar. I displayen framför dig visas informationen upp; nu blev det visst 70-väg och, om du har ställt in systemet på det sättet, bilen kommer själv anpassa hastigheten till det som är lagligt och förnuftigt.

Men det är klart, du har ju kunskap. Du vet ju att om du kör 80 eller till och med 90 knyck så kommer inget att hända. Det har det ju inte gjort någon gång under de tre decennier du kört just på den här vägen, vid just den här tidpunkten, i just det här torra, fina, väglaget. Så du slappnar av, det plingar till på mobilen, någon har kommenterat din Tweet. Du tar upp telefonen från sin plats där mellan sätena och klickar – vem har sagt vad? Du släpper ögonen från vägen, också det har hänt förr men inget har någonsin hänt.

Du hör de ilskna pipen strax efter du känner säkerhetsbältet dras åt hårt om din vänstra axel och lite för stora mage. Ditt huvud kastas framåt när farten sjunker snabbt, nästan exakt så bilens bromsar låser, men bara nästan. Din spontana reaktion är ilska, ”va fan nu då”? Du håller fortfarande mobilen i högerhanden samtidigt som du instinktivt har försökt ta tag i ratten med samma hand. Precis framför kylaren, centimeter ifrån att bli krossad av din över två ton tunga bil sitter en pojke på en cykel. Du ser bara hans hjälmförsedda huvud; din SUV är så hög att motorhuven är i vägen för hans kropp. När hans mamma, skrikande, springer fram och i princip tacklar honom av vägen ser du stödhjulen på den lilla BMX-cykeln. Du har fortfarande mobilen i handen.

Det är skillnad på data, information och kunskap. Andra har på alldeles utmärkta sätt beskrivet skillnaden mellan de tre, och även definierat kunskapens komplexitet. En vis man vid Oxford Internet Institute vid namn Luciano Floridi har beskrivit ”ett data” på ett mycket specifikt sätt med hjälp av det som i den grekiska filosofin kallas diaphora – ”mellanrum” Jag är ingen expert på varken grekiska eller filosofi, men Floridi beskriver data som varandes uttrycket för något som beskriver mellanrum i ett givet sammanhang. Detta behöver inte vara ett fysiskt mellanrum, utan är kanske oftare hur bokstäver relaterar till varandra, ett batteris sjunkande laddning eller de inneboende skillnaderna mellan tillstånd i naturen. Varför är det viktigt? Jo, enligt den här definitionen så påvisar data redan på sin allra mest råa, finkorniga, nivå just relativa skillnader. Det enskilda lilla datats idé är att inte säga ”ett” fristående från allt – det syftar till att säga ”ett” och inte ”noll”.

När vårt samhälle digitaliseras så digitaliseras inte bara vår VAB-anmälan till Försäkringskassan; ”datafieringen” av vårt inre och fysiska liv följer samma riktning. Vår självbild blir alltmer tydligt uppdelad i mellanrum mellan olika tillstånd som gör det möjligt att försöka, med hjälp av vårt intellekt och reflexmässiga impulser, uttolka vem vi är, hur vi mår, vad vi borde och vad vi måste. Det för inte bara gott med sig, och genom att vi dessutom inte sällan har mer information om andra och annat baserat på samma databaserade uppmätta verklighetsuppfattning, så blir speglingen av oss själva i andra helt beroende på vår förmåga att förstå informationen som alla små bitar data bildar. Det är en grannlaga uppgift, och vi hamnar ofta fel. Vi vet helt enkelt inte vad alla de här mellanrummen betyder, för vi förstår inte alltid hur de passar in, eller inte passar in, i sammanhanget som är livet.

För vi är inte förmögna att använda den data som sköljer över oss. Vi saknar tiden, kapaciteten och viljan att strukturera och kontextualisera rådatat så att det bildar en fullständig helhet. Så vi agerar på instinkt, vi reagerar på grupptryck, vi klättrar uppför Maslows behovstrappa och sopar bort datat och mellanrummen mellan den från varje trappsteg vi passerar. Du och jag skulle inte vara människor om vi inte fungerade så, och under tusentals år var det den intellektuella grunden till vår civilisation. Jorden, i den mån vi var medveten om den, var platt, det fanns monster i hav och vissa kvinnor, och det var ingen idé att ifrågasätta sitt plats i livet – den var förutbestämd av en högre makt.

Filosofin om data ger oss ett nytt sätt att närma oss våra liv, men det krävs en nästan omänsklig vakenhet. Eftersom vi varje dag tar maskininlärning till hjälp för att fungera i datalandskapet, så överför vi ju kontextualiseringen och mötet mellan subjekt (människan) och diaphora (datat, typ) till det som i dagligt tal börjat kallas för ”AI”. Det krävs således att det där ”AI” är ihopsatt på ett så klokt sätt som möjligt, och att vi inte ger upp allt det som det innebär att vara människa på grund av att vi nu har fått, välkommen, hjälp att navigera i mellanrummet mellan data och data. Och det är väl här rädslorna börjar, där den klassiska filosofin och det religionsetiska verkar stå i kontrast till utvecklingen. Jag menar att det är tvärtom, jag menar att som människa utgå från en datafilosofi är, givet hur världen, relationer och samhällen numera ser ut, överlägset att utgå från filosofier tillhörande en svunnen tid. Förvisso stötta och blötta under lång tid, men under fel tid.

Det här har inget med rationalitet eller ”förpappring” eller något annat fenomen som populärvetenskapen/populärkulturen gärna vill klä in frågan i för att vi ska peka, klicka och skratta. Datafilosofin motsätter sig inte att ha en pappersfilofax, att sjunga in sånger på iPhonen som ingen någonsin hör, att dansa ensam i vardagsrummet för att trösta dig själv. Mitt fysiska och digitala skrivbord är ett enda virrvarr av data, och jag har helt enkelt prioriterat bort att bry mig om gamla dokument, gamla tidningar, små postitlappar och skärmdumpar som bara ligger där och tar plats. Min filosofi utgår från mellanrummet mellan data, och jag behöver inte tänka på mellanrummen för att mitt intellekt ska veta när det ska bortse från det mätta, det dokumenterade, det fasta. Det kräver dock en inställning, en vetskap om att jag nu, antingen jag vill det eller inte, får anta datafilosofernas världsbild. Jag måste slänga ut de gamla grekiska gubbarna och hantera spökena i maskinen genom att inte vara rädd för dem, utan för att förstå att de bara existerar om jag vill att ska finnas.

Hur jag än vänder det så blir det fyrkantigt, petimetrigt. Men jag menar verkligen att magin i livet blir mer påtaglig med mer data, mer mätbarhet, mer ettor och nollor och mellanrummet mellan dem. Jag ser två orsaker: vi blir mer mjuka, köttiga, själfulla om maskinerna approximerar oss. I Kina laborerar man med AI-baserade, animerade, nyhetsuppläsare som korrekt och lättbegripligt läser upp nyheterna som är skrivna av en annan algoritm i samma system. Det kommer vara tillräckligt för många nyhetskonsumenter, och för att vi människor ska särskilja oss måste vi använda det maskinen inte har, inte slå av den, men erbjuda något som den inte kan erbjuda. Vi får tillfälle, till och med ett krav på oss, att använda magin som bara en människas känslor och intellekt besitter. Det är en chans, möjliggjord och frammanad av det mätbaras renässans.

Den andra orsaken till magin är att vi fått hjälp att förstå saker vi aldrig kunnat konceptualisera. När Googles AI-motor Deep Mind slog stormästaren i spelet ”Go”, gjorde den drag som fick auktoriteter på spelet att gråta. Av hänförelse. Spelet kräver en mer abstrakt form av kompetens än exempelvis schack, en kreativitet som är närmare musik än brädspel. Jag tror vi mycket snart kommer känna samma sak inför något skrivet av en maskin. Vi kommer märka skillnaden, och precis som när det gäller Deep Mind kommer vi inte detektera bristerna, vi kommer häpna över tankarna och stilistiken. Vi kommer missta det för något övernaturligt, något sakralt. För vi är människor, och vi tror att vi vet allt, och det vi inte vet är Guds eller slumpens verk.

Jonna Bornemarks idéer är livsfarliga

Ni minns det amerikanska presidentvalet? Såklart ni gör – USA gick till urnorna och Donald Trump blev vald. Sedan följde ”Last night in Sweden”, ”Truth isn’t truth” och ”alternative facts” och hundratals uttalanden som alla förebådade den stämning som nu också nått Sverige: Det Omätbaras Renässans.

I delar av Europa pågår en historieomskrivning. Den nationella identiteten ska stärkas, och ländernas roll i olika historiska konflikter ska tvättas från ovälkomna fläckar. Ungern använder retorik, utbildning och lagstiftning för att göra samma sak; landet ska uppfattas som hjältemodigt och med en stark, stormaktsliknande, historia. Nya, förljugna, monument byggs, nationalismen är rådande narrativ, och om data och fakta i historieböckerna eller annan dokumentation säger annat revideras det eller förklaras på nya sätt i hårt kontrollerade medier.

På onsdagen publicerades Jonna Bornemarks första debattartikel som fast medarbetare för Dagens Nyheter, och hennes tankar är del i vad som nog måste börja beskrivas som en rörelse. Hennes DN-kollega Lena Andersson har dragit både första och andra lansen i tidigare artiklar (här och här), och de båda författarnas idéer påminner inte så lite om det grundbudskap som den ungerska staten och den amerikanska kristna högern trummar fram: ”Lita inte på ’fake news’, gå tillbaka till dina känslor och vanligt, hederligt bondförnuft”. Det är i och för sig inte så konstigt – hela hennes senaste bok driver samma tes, och är delvis finansierad av en kristen stiftelse.

För något år sedan tittade stafettläkaren på Västerås sjukhus min far i ögonen, harklade sig lite, och konstaterade: Nu är det kört. Cancern som pappa kämpat mot sedan min nu snart 16-årige son föddes hade vunnit. Trodde vi.

Men användandet av ”big data” och ”AI” i vårt östra grannland hade skapat ett nytt vapen mot cancern. Pappa stretade emot; ett liv av facklig och ideologisk, solidarisk kamp för kollektivets väl omöjliggjorde att betala sig till en ny chans, utanför det svenska systemet. Och dessutom, doktorn i Västerås hade ju sagt att det var kört. Magkänslan hos såväl läkaren som pappa sa att livet var slut.

Men vi åkte till Finland, ett sjusiffrigt belopp betalades och pappas cancerceller besegrades av mätbarhet och mönsterigenkänning med en metod som svensk sjukvård ännu inte kan ge. Cancern gick från dödlig till borta. Väl tillbaka i Västerås sa läkaren som det var: Han var överbevisad, han hade grundat sin diagnos på det han kände var rätt, baserat på sin egen erfarenhet. Livsfarligt.

Jag är rädd för Bornemark och hennes filosofi. Den hade tagit livet av min far, och den är den som föregår sådant som Trump, Orban och Åkesson. Den legitimerar och underblåser nationalistiska och splittrande narrativ. Den förlåter strukturell rasism. Den slår sönder decennier av kvinnokamp. Det hjälper inte hur mycket Bornemark nyanserar; det gör den kristna högern också. Hundvisslan ljuder tydligt för de som lyssnar efter den. Ord som ”det är med känslorna vi kan uppfatta vad som är viktigt i en viss situation, att känslorna ger oss en massa kunskap” är såklart bara snömos och saknar helt stöd i forskning, men jag antar att det inte spelar någon roll för Bornemark. Hon känner att människan gör bäst i att vara känslostyrd, då spelar vetenskap som säger att detta ofta är vägen till våld, krig och död ingen roll.

Eller så är Bornemarks intentioner enklare än man kan tro; vi som jobbat med maskininlärning och digitalisering i största allmänhet har sett det förut: Man är rädd om jobbet. Jobbet där den andliga och/eller spirituella eliten är våra sanningssägare och skapar samtidens och framtidens tankegods, skrivet i Bibeln, Koranen eller på DNs kultursida. För sådana som Bornemark, kollegan Andersson, Janouch, Bannon och Åkesson handlar allt om att kontrollera narrativet. Data och fakta innebär tvivel och ofta en mer nyanserad och mångfacetterad bild, och det gillar inte den som vill få följare till sitt Twitterkonto, sin ideologi eller sin religion.

Om detta handlar det kommande seminariet – anmäl dig här!