Är vår demokrati för evigt?

Polen 2015: Jaroslaw Kaczynski och hans parti ”Lag och rättvisa” vinner valet. De är ett högerpopulistiskt parti, och de får med sig massorna med hjälp av nationalism och att ständigt utmåla flyktingar från andra länder som ett hot mot den polska och europeiska civilisationen. Partiet har kopplingar till den katolska kyrkan, och anhängare till spartiet ger sig ut till landets gränser för att be till Gud att muslimerna inte ska komma dit. Partiet får en ny ledare (på pappret i alla fall; i bakgrund styr fortfarande Kaczynski), Andrzej Duda, som sedan partiet valseger inte har vilat en sekund – lagförslag efter lagförslag har raskt klubbats igenom.

Polen har fått medielagstiftning som inte så lite påminner om den ryska. Polska medier måste ”upprätthålla nationella och patriotiska traditioner”, ”respektera den kristna värdegrunden”, ”motverka feltolkningar av den polska historien” och så vidare. Formuleringar som inte hör hemma i en demokratis lagstiftning.

När Warsawas borgmästare, tillhörande oppositionen mot Lag och Rättvisa, nyligen uttryckta stöd för HBTQ-grupper, spottade genast Kaczynski ur sig en tirad av hat och byggde ett narrativ kring hur dessa grupper hotade Polens barn med sin omoraliska livstil. Tidigare har partiet marscherat sida vid sida med öppet rasistiska partier, och deras gemensamma parlamentariska kraft utgör ett konservativt, nationalistiskt, superstarkt block i Polen. Inga oppositionspartier kommer åt dem, och de kan med hjälp av sina kontroll av olika medier driva landet vidare mot sina ideal.

I februari 2016 la den polska regeringen med Lag och Rättvisa i spetsen fram ett lagförslag om elektronisk övervakning i landet. Lagen antogs i parlamentet, och ger staten kraftfulla medel att övervaka kommunikationen mellan människor på Facebook, via chattar och mobiltelefonsamtal. Den typ av övervakning som nu den svenska regeringen ska besluta kring. Det finns annat i den rent politiska utvecklingen just nu i Sverige som har stora likheter med Polens senaste decennium.

Det är för mig omöjligt att gå in i ett samtal som vi hade häromdagen på Goto 10 (ni kan se det här) utan att tänka på Polens resa. Oavsett var man börjar den, så är det svårbegripligt hur den kunde hamna här, en stat som tappat koncepten helt avseende demokratiska och humanitära fundament som åtminstone jag trodde åren som nazistisk lydstat på något sätt vaccinerat emot. Om inte det, så sovjetiska KGBs infiltration och samarbete med den inhemska säkerhetstjänsten (SB) under 80-talet borde ringa några varningsklockor. Men inte, och samma sak gäller såklart för andra länder, däribland Ungern. Viktor Orban har infört lika allomfattande elektroniska övervakningslagar som på samma sätt som i Polen kombinerats med nedmontering av demokratin, och

Och nu nås vi av att Facebook drällt bort 540 miljoner användares uppgifter som sedan legat öppet i åratal på Amazon-server. Vad folk gillat, de evenemang de gått på, hur de uttryckt åsikter och tankar. 540 miljoner människor. Och ingen, ingen, pratar om dessa 540 miljoner individers mänskliga rättigheter? De är ju kränkta, av ett företag som verkar helt opålitligt. Som vet mycket väl att data flög hit och dit, men trots det senare inte bemödat sig leta rätt på sin data. Trots löften gång på gång under åren om att bättra sig, att de ångrar sig. Herregud.

Vilka säkerhetstjänster har tankat in de här datamängderna i sina system? Den polska? Den amerikanska? Den svenska? Vilka har redan använt det för att lura någon, att övervaka någon, att kartlägga någon? Tillsammans med andra data som stater redan har om sina medborgare, så är det mumma med lite kvalitativa interaktionsdata, lite datapunkter som speglar människors psykografi. Fråga Steve Bannon. Facebook vet inte vem som har datat nu, ingen vet. Men säkerhetstjänster är ju normalt sett inte dumma i huvudet; det är inte särskilt svårt att hitta datamängder som denna om man vet vad man ska söka efter. Det finns fler där ute, det kommer fler avslöjanden, var så säker.

Det finns en sån obalans i insyn mellan oss och Facebook, Google och de andra stora spelarna i övervakningsbranschen. De vet allt om oss, vi vet inget om dem. Samma sak gäller andra som använder vår data för mer än att skicka dem till den person det är tänkt. Telekombolagen har precis samma makt- och kraftförhållande visavi oss som de amerikanska jättarna. Tror inte för en sekund att de nöjer sig med att se till att du kan chatta eller skicka mail; de stora pengarna i framtiden finns i andra delar av verksamheten. Den datadrivna, med partnerskap och eget innehåll som skräddarsys baserat på det de och sociala-medierpartners vet om dig. Den dag jag får samma insyn i telebolagens inre liv som de har i mitt, så kan vi börja tala om transparens. Tills dess accepterar jag de marknadsteorem som bär upp förhållandet mellan mig och min operatör, men jag blir mer och mer irriterad över tondövheten.

Amazon aviserade nyss att man vill skicka upp en massa satelliter som ska ge människor internetuppkoppling, Facebook har tidigare gjort samma sak med annan teknologi. Varför? Jo, om vi är beroende av dem oavsett vilka tjänster vi använder (som i t.ex. fallet med Telia eller valfri telekomoperatör) så behöver de ju inte hålla på att lura oss med beroendeframkallande tjänster. Den som äger infrastrukturen äger det digitala DNA:t. Där står nästa kamp, och den skyndas på av den tech-lash som pågår just nu. Därför bör telebolagen involveras i samma diskussioner som gäller socialamedierföretag och andra spelare nivån upp från infrastruktursnivån.