Datafilosofi – det mätbaras renässans

Bilar nuförtiden, även de som du måste köra själv, är proppfulla med sensorer av olika slag. Det sitter ett par kameror där bakom backspegeln, riktade framåt, för att läsa av allt från vägmärken till plötsligt framspringande älgar. I displayen framför dig visas informationen upp; nu blev det visst 70-väg och, om du har ställt in systemet på det sättet, bilen kommer själv anpassa hastigheten till det som är lagligt och förnuftigt.

Men det är klart, du har ju kunskap. Du vet ju att om du kör 80 eller till och med 90 knyck så kommer inget att hända. Det har det ju inte gjort någon gång under de tre decennier du kört just på den här vägen, vid just den här tidpunkten, i just det här torra, fina, väglaget. Så du slappnar av, det plingar till på mobilen, någon har kommenterat din Tweet. Du tar upp telefonen från sin plats där mellan sätena och klickar – vem har sagt vad? Du släpper ögonen från vägen, också det har hänt förr men inget har någonsin hänt.

Du hör de ilskna pipen strax efter du känner säkerhetsbältet dras åt hårt om din vänstra axel och lite för stora mage. Ditt huvud kastas framåt när farten sjunker snabbt, nästan exakt så bilens bromsar låser, men bara nästan. Din spontana reaktion är ilska, ”va fan nu då”? Du håller fortfarande mobilen i högerhanden samtidigt som du instinktivt har försökt ta tag i ratten med samma hand. Precis framför kylaren, centimeter ifrån att bli krossad av din över två ton tunga bil sitter en pojke på en cykel. Du ser bara hans hjälmförsedda huvud; din SUV är så hög att motorhuven är i vägen för hans kropp. När hans mamma, skrikande, springer fram och i princip tacklar honom av vägen ser du stödhjulen på den lilla BMX-cykeln. Du har fortfarande mobilen i handen.

Det är skillnad på data, information och kunskap. Andra har på alldeles utmärkta sätt beskrivet skillnaden mellan de tre, och även definierat kunskapens komplexitet. En vis man vid Oxford Internet Institute vid namn Luciano Floridi har beskrivit ”ett data” på ett mycket specifikt sätt med hjälp av det som i den grekiska filosofin kallas diaphora – ”mellanrum” Jag är ingen expert på varken grekiska eller filosofi, men Floridi beskriver data som varandes uttrycket för något som beskriver mellanrum i ett givet sammanhang. Detta behöver inte vara ett fysiskt mellanrum, utan är kanske oftare hur bokstäver relaterar till varandra, ett batteris sjunkande laddning eller de inneboende skillnaderna mellan tillstånd i naturen. Varför är det viktigt? Jo, enligt den här definitionen så påvisar data redan på sin allra mest råa, finkorniga, nivå just relativa skillnader. Det enskilda lilla datats idé är att inte säga ”ett” fristående från allt – det syftar till att säga ”ett” och inte ”noll”.

När vårt samhälle digitaliseras så digitaliseras inte bara vår VAB-anmälan till Försäkringskassan; ”datafieringen” av vårt inre och fysiska liv följer samma riktning. Vår självbild blir alltmer tydligt uppdelad i mellanrum mellan olika tillstånd som gör det möjligt att försöka, med hjälp av vårt intellekt och reflexmässiga impulser, uttolka vem vi är, hur vi mår, vad vi borde och vad vi måste. Det för inte bara gott med sig, och genom att vi dessutom inte sällan har mer information om andra och annat baserat på samma databaserade uppmätta verklighetsuppfattning, så blir speglingen av oss själva i andra helt beroende på vår förmåga att förstå informationen som alla små bitar data bildar. Det är en grannlaga uppgift, och vi hamnar ofta fel. Vi vet helt enkelt inte vad alla de här mellanrummen betyder, för vi förstår inte alltid hur de passar in, eller inte passar in, i sammanhanget som är livet.

För vi är inte förmögna att använda den data som sköljer över oss. Vi saknar tiden, kapaciteten och viljan att strukturera och kontextualisera rådatat så att det bildar en fullständig helhet. Så vi agerar på instinkt, vi reagerar på grupptryck, vi klättrar uppför Maslows behovstrappa och sopar bort datat och mellanrummen mellan den från varje trappsteg vi passerar. Du och jag skulle inte vara människor om vi inte fungerade så, och under tusentals år var det den intellektuella grunden till vår civilisation. Jorden, i den mån vi var medveten om den, var platt, det fanns monster i hav och vissa kvinnor, och det var ingen idé att ifrågasätta sitt plats i livet – den var förutbestämd av en högre makt.

Filosofin om data ger oss ett nytt sätt att närma oss våra liv, men det krävs en nästan omänsklig vakenhet. Eftersom vi varje dag tar maskininlärning till hjälp för att fungera i datalandskapet, så överför vi ju kontextualiseringen och mötet mellan subjekt (människan) och diaphora (datat, typ) till det som i dagligt tal börjat kallas för ”AI”. Det krävs således att det där ”AI” är ihopsatt på ett så klokt sätt som möjligt, och att vi inte ger upp allt det som det innebär att vara människa på grund av att vi nu har fått, välkommen, hjälp att navigera i mellanrummet mellan data och data. Och det är väl här rädslorna börjar, där den klassiska filosofin och det religionsetiska verkar stå i kontrast till utvecklingen. Jag menar att det är tvärtom, jag menar att som människa utgå från en datafilosofi är, givet hur världen, relationer och samhällen numera ser ut, överlägset att utgå från filosofier tillhörande en svunnen tid. Förvisso stötta och blötta under lång tid, men under fel tid.

Det här har inget med rationalitet eller ”förpappring” eller något annat fenomen som populärvetenskapen/populärkulturen gärna vill klä in frågan i för att vi ska peka, klicka och skratta. Datafilosofin motsätter sig inte att ha en pappersfilofax, att sjunga in sånger på iPhonen som ingen någonsin hör, att dansa ensam i vardagsrummet för att trösta dig själv. Mitt fysiska och digitala skrivbord är ett enda virrvarr av data, och jag har helt enkelt prioriterat bort att bry mig om gamla dokument, gamla tidningar, små postitlappar och skärmdumpar som bara ligger där och tar plats. Min filosofi utgår från mellanrummet mellan data, och jag behöver inte tänka på mellanrummen för att mitt intellekt ska veta när det ska bortse från det mätta, det dokumenterade, det fasta. Det kräver dock en inställning, en vetskap om att jag nu, antingen jag vill det eller inte, får anta datafilosofernas världsbild. Jag måste slänga ut de gamla grekiska gubbarna och hantera spökena i maskinen genom att inte vara rädd för dem, utan för att förstå att de bara existerar om jag vill att ska finnas.

Hur jag än vänder det så blir det fyrkantigt, petimetrigt. Men jag menar verkligen att magin i livet blir mer påtaglig med mer data, mer mätbarhet, mer ettor och nollor och mellanrummet mellan dem. Jag ser två orsaker: vi blir mer mjuka, köttiga, själfulla om maskinerna approximerar oss. I Kina laborerar man med AI-baserade, animerade, nyhetsuppläsare som korrekt och lättbegripligt läser upp nyheterna som är skrivna av en annan algoritm i samma system. Det kommer vara tillräckligt för många nyhetskonsumenter, och för att vi människor ska särskilja oss måste vi använda det maskinen inte har, inte slå av den, men erbjuda något som den inte kan erbjuda. Vi får tillfälle, till och med ett krav på oss, att använda magin som bara en människas känslor och intellekt besitter. Det är en chans, möjliggjord och frammanad av det mätbaras renässans.

Den andra orsaken till magin är att vi fått hjälp att förstå saker vi aldrig kunnat konceptualisera. När Googles AI-motor Deep Mind slog stormästaren i spelet ”Go”, gjorde den drag som fick auktoriteter på spelet att gråta. Av hänförelse. Spelet kräver en mer abstrakt form av kompetens än exempelvis schack, en kreativitet som är närmare musik än brädspel. Jag tror vi mycket snart kommer känna samma sak inför något skrivet av en maskin. Vi kommer märka skillnaden, och precis som när det gäller Deep Mind kommer vi inte detektera bristerna, vi kommer häpna över tankarna och stilistiken. Vi kommer missta det för något övernaturligt, något sakralt. För vi är människor, och vi tror att vi vet allt, och det vi inte vet är Guds eller slumpens verk.